Så uppfanns vikingen – och mansidealet

EN FRÅGA SOM arkeologer och historiker ofta får är om vikingar bar horn på sina hjälmar. Svaret är förstås nej. Hornen kom med operan under 1800-talets senare hälft, med festspelen i Bayreuth och Richard Wagners operor. En annan seglivad bild är att vikingen var vild och brutal. Båda dessa klassiska bilder av vikingen skapades på 1800-talet, som var en tid av stor omvälvning och förändring.

I boken Vikingen: En historia om 1800-talets manlighet visar de båda författarna Anna Lihammar och Ted Hesselbom hur vikingen uppfanns och antog sin välkända form. Anna Lihammer är doktor i historisk arkeologi med flera böcker om vikingar bakom sig. Ted Hesselbom är grafisk designer och har även varit chef för Röhsska museet och Sigtuna museum. Arkeologisk kunskap varvas således med beskrivningar av historiebruk och konst.

Vikingen är likt Frankensteins monster ihopsatt av en mängd olika och till synes orelaterade saker, påpekar Lihammar och Hesselbom om den föränderliga bilden av vikingen. Precis som med monstret fick inte heller vikingen någon kvinnlig motsvarighet. Historien om bilden av vikingen och hur den skapades handlar till stora delar om män, manliga normer och manlighetsideal i förändring.

I BÖRJAN AV 1800-talet växte sig en känsla av självförakt stort bland den bildade eliten, för det fanns en utbredd mening om att landet och folket hade förflackats. Manligheten befann sig i en kris. Det Götiska Förbundet, ett sällskap stiftat i Stockholm 1811 med syfte att återuppliva ”de gamle göters frihetsanda, mannamod och redliga sinne”, fångade upp dessa känslor. Ledamöter av förbundet som Erik Gustaf Geijer och Esaias Tegnér ville i dikt och historieskrivning väcka och renodla svenskheten. Tidens nya manlighetsideal var en man av karaktär, en person som inte styrdes av sina känslor. Ur historiens dimmor trädde också odalbonden fram: en fri, stolt och självägande bonde.

Som exemplet med Götiska Förbundet och dess konstnärliga ledamöter visar iscensattes forntidens historia utifrån samtidens behov. Det var ett historiebruk som fann sitt kulturella uttryck i klädmode, konst, böcker, utställningar och arkitektur. Historiker, författare och konstnärer försökte hitta lösningen på samtidens problem i historien. Man iklädde vikingen sin egen tids värderingar och manlighetsnormer.

Allt eftersom tiderna förändrades, omvandlades också bilden av vikingen. I slutet av seklet stod inte längre odalbonden i fokus utan den dådkraftige och vapenstarke vikingen som var sin egen lyckas smed. Det var en manlighetsdyrkan som exempelvis framträder på Mårten Eskil Winges berömda målning Tor. Vikingen avbildad som staty och på tavla blev större, längre och bredbentare, en konstnärlig förändring som speglade litteraturens bild av att vikingen var en selfmade man.

LIHAMMAR OCH HESSELBOMS bok visar förtjänstfullt hur samspelet såg ut mellan vikingabilder och tidens föränderliga manlighetsideal. Men helt invändningsfri är den inte. För vems manlighets­ideal är det som beskrivs och som vikingabilderna samtalar med? Är det medelklassens? Adelns? Eller kanske den framväxande arbetarklassens? Det framgår inte alla gånger.

Bernadotterna, som dyrkade det storsvenska och vikingarna, ges dessutom för stort utrymme. Samma sak gäller utställarna och diktarna. Jag hade hellre sett en fördjupad diskussion kring hur vikingen togs emot av läsarna och av folket som besökte konstutställningarna, de utgör ju ändå större delen av historiemedvetandet i samhället. Hur såg de på den hornbeprydda vikingen och på mannen med svällande muskler på överarmarna? Fnissade man åt de överdimensionerat kraftiga vaderna? Drog man vikingaskämt?