Rättvisans ring
Jonathan Lindström
29 jan 2021
FORSARINGEN FRÅN HÄLSINGLAND är av järn och en knapp halvmeter i diameter. Den har drag av torshammarring och har antagligen fungerat som en edsring, en ring man höll i vid tinget när man avgav en ed. Den kan jämföras med bibeln i amerikanska filmers rättegångsscener, men med handen på ringen svor man inte bara att tala sanning utan också att respektera domslut och hålla avtal. Forsaringen var troligen i bruk på tinget vid Hög utanför Hudiksvall senast i början av 900-talet. Edsringen är märkvärdig i sig, men det som gör den fullständigt enastående är att de lagkunniga männen Anund i Tåsta och Ofeg i Hjortsta tog Vibjörn till hjälp för att pränta in en nästan 250 runor lång text på ringen. Den delvis svårtydda texten upplyser om de stegrande böter som utgår om man upprepat bryter mot ett lagbud. Texten avslutas ”Såsom folket äger enligt folkrätt, så var det tidigare framsagt och helgat. Men de gjorde utsagan fast…” och så nämns lagmännen och deras skrivhjälp.
SJÄLVA FÖRBRYTELSEN BESKRIVS inte, men den rimligaste tolkningen är att det handlar om misstag som kunde begås vid själva rättsskipningen, som att underlåta att utreda vad som var lagens rätta mening, hur den skulle tillämpas eller att ge tvetydigt besked om den saken, eller att underlåta att döma eller att döma tvetydigt. Rättens tjänare, lagmännen, hade ögonen på sig. De var välbeställda och mäktiga personer i bygden, men fick inte förvränga lagen efter eget kynne. Forsaringens runtext ger oss därmed en unik ögonblicksbild av hur avancerat rättssystemet kunde vara i Svearikets utkant. Detta var tre sekler innan landskapslagarna nedtecknades. Vi nutidsmänniskor är bundna vid skriften och kan ha svårt att förstå hur långt ett samhälle baserat på muntlig tradition kan nå, genom att dess medlemmar ständigt snackar sig fram i jakten på rättvisa.