Pling! Litet fynd ger stor kunskap

FLINTFYND. – Vi har inte fått resultaten från kolfjortondateringarna ännu, men boplatsen Röda bygget ligger vid en forntida strand som gick 40 meter över den nuvarande havsnivån, berättar Patrik Gustafsson Gillbrand på Sörmlands Arkeologi. Här i västra Södermanland talar det för att boplatsen är mellan 7 000 och 6 500 år gammal, alltså sen jägarstenålder. Det stämmer fint med de föremål vi har hittat.

Röda bygget-boplatsen ligger nära gården Äs i Julita socken, och kom att grävas ut i år eftersom den låg i vägen för ett vägbygge.

– Under årets grävning har vi hittat rätt många mikrospån av mylonit, ett lokalt flintliknande material, och ljusgrå flinta av en typ som finns närmast i Västskåne. Ett mikrospån är helt enkelt ett litet spån, ett långsmalt avslag med längsgående vassa kanter. Dessutom har vi hittat rätt många härdar, så jag får intrycket av att det här har varit en boplats med kanske i storleksordningen fem familjer, som har samlats och bott här en del av året. Röda bygget-boplatsen ligger på vad som då var en stor ö med en skärgård utanför. Här kunde de jaga både älg, kronhjort och rådjur, förutom säl och att fiska.

– DET ROLIGASTE är inblicken vi får i den tidens stensmide. Ett enda litet mikrospån i flinta kan berätta väldigt mycket, lite som om man om 7 000 år hittar ett mikrochip från vår tid! En sån liten pryl förutsätter ju en massa annat. I det här fallet rör det sig om en ytterst liten bit, som man antagligen har ratat eller tappat bort.

– Till att börja med måste man fundera på hur flintan från Sydskandinavien hamnade på en sörmländsk boplats. Har man hämtat den nere i Skåne, eller har den kommit via mellanhänder? Kanske har man kommit över den på det senare sättet vid besök i Motalatrakten.

– Orsaken till att man gjorde så små flintbitar är helt enkelt att man snålade med flintan, det gällde att få ut så mycket vass egg som möjligt ur ett litet stycke. Och det gick inte att bara slå lite slarvigt på stycket med en knacksten. I stället fäste man flintstycket i en tving, antagligen två surrade trästycken. Och sen hade man en tryckstock, en träkäpp vars övre ände vilade mot bröstet, medan den nedre var försedd med en spets i horn eller ben som riktades mycket precist mot en punkt på flintstycket. Och så tryckte man till med överkroppen och – pling! – så spjälkades mikrospånet loss, och det låter faktiskt pling!

Flintsmedens mål var att framställa så många likadana spån ur samma flintkärna som möjligt. Hade spånet en spetsig ände bröt man av den, så att den blev rektangulär och så kunde man fästa flera av dem tätt samman med harts i de skårade kanterna på en benspets, och så hade man ett effektivt vapen i jakten på hjortdjuren.

NU ÅTERSTÅR OMFATTANDE analyser av materialet och inväntan av kolfjortondateringarna.