Nog var det så det började – om kokkonstens födelse

ALLT BÖRJAR NÄR människan kommer på att ta elden i bruk för att laga mat. Denna kemiska process där syre och kol förenas under utveckling av värme och ljus förändrar helt livets villkor. Tidpunkten för denna händelse skjuts allt längre tillbaka i forntiden med arkeologins utveckling av nya dateringsmetoder. Trots en ofattbar tidsrymd från när detta blev en del av den mänskliga tillvaron kan man någon gång få uppleva en direkt och oförglömlig kontakt med eldens roll i matlagningen, långt innan kokkärlen ens var påtänkta.

PÅ 1980-90-TALEN DELTOG jag som tjänsteman vid riksantikvarieämbetet i ett arkeologiskt utvecklings- och utbildningsprojekt i Östafrika. På den tiden uppmuntrades de statliga myndigheterna att engagera sig i internationellt samarbete och detta var en del av det svenska u-landsbiståndet. Målsättningen var att utbilda inhemska arkeologer, som skulle kunna skildra Afrikas historia före européernas ankomst.

Från riksantikvarieämbetet bidrog vi med organisation samt kunskaper i fältarbeten och bevaringsinsatser. För den vetenskapliga delen svarade en expert på Afrikas arkeologi, Paul Sinclair, som sedermera blev professor i Uppsala. Projektet blev framgångsrikt och ett betydande antal afrikanska arkeologer kunde disputera vid hans institution, något som för alltid skulle påverka forskningen om Afrikas förkoloniala tid.

Hon sken upp när hon såg dessa oväntade främlingar och frågade spontant om vi ville ha något att äta.

DEN EPISOD JAG vill nämna i detta sammanhang är från när Paul och jag en gång vandrade längs den breda, underbara och oändliga sandstrand som bildar Mocambiques avgränsning mot Indiska oceanen. Ovanför stranden fanns ett högt strandhak i vilket man här och var kunde se fördjupningar av svartfärgad jord som innehöll keramikskärvor, ostronskal, ben, med mera. Detta var lämningar av den forntida bebyggelse som en gång brett ut sig på stranden ovanför, i ålder delvis jämförbar med vår vikingatid. Platsen heter Chibuene och fornlämningarna där var anledningen till vårt besök. Då var den inte så väl känd utanför arkeologernas krets, i dag är platsen ett turistmål.

PÅ STRANDEN TRÄFFADE vi en kvinna från den närliggande byn som satt där med sitt lilla barn. Hon sken upp när hon såg dessa oväntade främlingar och frågade spontant om vi ville ha något att äta. På en sådan vänlig fråga kan svaret bara bli ja. Hon vinkade åt sin man som strax intill landat med sin båt och han kom med en stor fisk, nyss uppdragen ur havet. Blixtsnabbt samlade hon ihop pinnar av drivved som det fanns gott om på stranden och tände en brasa. När den brunnit ner lade hon fisken direkt på glöden. Efter en stund vände hon på den med hjälp av ett par pinnar och så blev den stekt på andra sidan. Sedan lyfte hon upp den från elden och skrapade av skinnet och slog på en handfull salt havsvatten. Så petade hon loss två stora bitar och gav till oss och vi mumsade i oss dem. Jag har varken förr eller senare ätit godare fisk.
Kanske var det här i Afrika som kokkonsten föddes och har den någonsin kommit längre – egentligen?