Mysteriet med den försvunna runstenen

Det finns två sorters runstenar. Den vanligaste typen är runstenar som är kända sedan tidigare och som runologerna har koll på var de finns. Sedan finns en besvärlig sort, nämligen runstenar som har varit kända, men som har försvunnit. Faktiskt är var femte runsten av det senare slaget, i absoluta antal omkring 600 stycken.
Då och då återfinns sådana försvunna stenar. Ett sådant återfynd skedde första tisdagen i april i år, då den runsten som kallas Sö 282 hittades i Botkyrka kyrka, utanför Stockholm. Då hade den varit försvunnen i nästan ett sekel. Äldre tiders kyrkobyggare uppskattade runstenarna i första hand som byggmaterial, och Sö 28 hamnade som tröskelsten till vapenhuset, där runologen Erik Brate såg den senast år 1900. När Elias Wessén skulle titta till den trettio år senare var den dock försvunnen. Misstankarna riktades mot en renovering av kyrkan fyra år tidigare. Wessén skriver: Stenen blev, enligt kyrkovaktmästarens uppgift, vid senaste kyrkorestaureringen i samband med vapenhusets aptering till gravkapell täckt av tjocka granithällar, sannolikt också av cement.

Det här förnekades bestämt av byggmästaren, arkitekten och byggkontrollanten som ansvarade för renoveringen. Kyrkans prost skrev: Hade minsta tvekan rått, hade icke stenens övertäckande tillåtits. Vad beträffar kyrkvaktaren säger sig den gamle mannen nu visst icke sett några runor på stenen utan blott observerat ojämnheter (krummelurer) som möjligen kunde vara några tecken. Att en sten, som i århundraden trampats av järnskodda fötter ej kan vara slät och jämn är helt naturligt.
Misstankarna om att stenen ändå låg kvar på sin plats levde dock vidare, och när nu Botkyrka återigen började renoveras passade Populär Arkeologis husrunolog Magnus Källström på att leta efter den. Och minsann, när det tjocka lagret av hårt bruk som fanns under golvet innanför dörren till vapenhuset bilades bort i våras visade det sig att stenen mycket riktigt låg kvar under granithällarna täckt av ett lager med bruk. Den har nu tagits ut under ledning av arkeologen Sofia Prata och stenkonservatorn Paterik Stocklassa.

Runstenen var inte i bästa skick. Redan år 1602 konstaterade ur-­runologen Johannes Bureus att stenen var ”i 8 stycken sunder”. Men Magnus Källström konstaterade att det bara rörde sig om sju bitar, och runtexten är fortfarande delvis läslig. Den har i Södermanlands runinskrifter lästs och tolkats på detta sätt:

uifastr × auk × hauk- × raist- stain × eftiʀ × naus × fa… ụaka × broþur × þaiʀa
Vifastr ok Haukʀ ræistu stæin
æftiʀ … fa[ður]… broður þæiʀa.
”Vifast och Hök reste stenen efter … [sin] fader [och efter …] sin broder.”

Faderns namn, i runor naus, är svårtytt. Det kan möjligen ha med näsa att göra. Vifast och Hök hade kanske en stornäst far.