Möt Gibraltarkvinnan

FÖR I RUNDA slängar 40 000 år sedan levde denna kvinna vid Gibraltar, ett av de undergångsdömda neandertalarnas sista fästen. Varje morgon när hon vaknade såg hon Atlasbergen i Afrika genom havsdiset. Redan år 1848 hittades neandertalkvinnans skalle i en kalkstensgrotta vid ett stenbrott i Gibraltar. Det antogs att skallen hade tillhört en människa som dött före syndafloden och den gömdes undan i ett biblioteksskåp i många år. Först med fynden i tyska Neandertal år 1864 insåg man att det rörde sig om en människotyp som skiljde sig från den moderna människan. Både Charles Darwin och Thomas Huxley fick tillfälle att undersöka kraniet. Oscar Nilsson anlitades av museet i Brighton för att rekonstruera hennes huvud.

– Den första fråga jag ställde mig var om jag skulle framställa henne som någon man kan möta i tunnelbanan eller som en djurisk vilde, och jag bestämde mig raskt för det förra. Neandertalarna verkar ju inte ha skiljt sig så värst mycket från våra närmaste förfäder, säger han.

Oscar tycker att det är intressant att när de första arkeogenetiska resultaten som visar att moderna människor kan bära på neandertalgener dök upp, så började det droppa in studier som påvisade att neandertalarna hade varit mer avancerade än man tidigare trott.

LANDSKAPET KRING GIBRALTAR och längs hela världens kuster såg helt annorlunda ut när det begav sig. Så mycket vatten var uppbundet i isen att havsnivån låg omkring sjuttio meter lägre än idag. Gibraltar­kvinnan har alltså torrskodd kunnat promenera på delar av vad som är havets botten i dag. Tanken att hon tillhörde tiden före syndafloden är alltså inte helt befängd. Gibraltarkvinnan var mellan tjugo och trettio år när hon dog.

– Jag har givit henne bruna ögon, brunrött hår och blek hy med lite fräknar. Det stämmer väl överens med vad arkeogenetikerna har fått fram om färgerna hos neandertalarna.

Neandertalarna verkar inte ha skiljt sig så värst mycket från våra närmaste förfäder.

ETT ÖNSKEMÅL FRÅN museet var att kvinnan skulle ha korpfjädrar i håret. I Krim har korpben hittats som neandertalare har försett med upprepade skåror. Franska arkeologer menar att skårornas regelbundna mönster visar att neandertalarna var estetiskt medvetna och kanske också förstod sig på symbolik.

– De svarta korpfjädrarna är fina, konstaterar Oscar, men jag upptäckte att de luktar rejält illa. I våras hittade jag en kvarglömd påse med fjädrar i min ateljé. Det var inte behagligt.