Medelhavsmuseets nedgång och fall?

Statens Museer för Världskultur är en myndighet under vilken fyra museer sorterar: tre i Stockholm och ett i Göteborg. Nu utreds planen att flytta samman de tre innehållsligt mycket olika stockholmsmuseerna Medelhavsmuseet, Östasiatiska museet och Etnografiska museet i en gemensam, nybyggd lokal, samtidigt som man fortsätter indragningen av kunskapsbaserade tjänster. Det är särskilt lärorikt att följa hanteringen av Medelhavsmuseet mellan tillkomsten på 1950-talet och dagens situation på 2020-talet – en historia om uppgång och nedgång.

MEDELHAVSMUSEET INRÄTTADES SOM statligt svenskt museum år 1954. I ursprungs­skedet byggde det på två huvudsakliga samlingar, den ena egyptisk, den andra cyprisk. Till en början inhystes de i skilda lokaler i Stockholm: det Egyptiska museet vid Järntorget i Gamla Stan respektive Historiska Museet på Östermalm. Den stora cypriska samlingen kom från den svenska Cypernexpeditionens utgrävningar 1927–1931. Av det omfattande fyndmaterialet fördes en betydande del till Sverige som incitament till fortsatt svenskt engagemang i cyprisk arkeologi, samt för att visa öns rika och särpräglade kulturarv för en svensk publik.

Under flera decennier undersökte företrädare för Medelhavsmuseet och Riksantikvarieämbetet möjligheterna för en lokalisering av museet i en gemensam byggnad i Stockholm. En sådan blev verklighet år 1982, då en banklokal på Fredsgatan vid Gustav Adolfs torg kunde upplåtas och härbärgera både utställningar, magasinslokaler och tjänsterum.

INVIGNINGEN AV DE nya utställningarna på Fredsgatan blev startpunkten för en ny era för museet. Läget mitt i city gjorde att museet nådde en mycket större publik än tidigare. Interiörens arkitektur var magnifik, med en hög, glastäckt hall i sin mitt. Den öppna ytan kunde användas för olika byggda utställningsarrangemang eller lämnas mer eller mindre fri för att suggerera det öppna rummets kraft, torgets betydelse, i den antika staden. Lösningarna varierade under åren.

I centralhallen fick de mest anslående fynden från Cypern sin plats – ett myller av lerfigurer i människoform, ställföreträdande tillbedjare och votivgåvor helgade åt en för oss okänd gudom. På ett trappstegsformat podium vänt mot ingången möttes besökaren av romersk och egyptisk porträttskulptur, den antika människan. De rika egyptiska samlingarna hade en stark närvaro i salarna i museets täckta, vänstra del som sträckte sig över två hela våningsplan, där källarplanet var helt inriktat på mumier. Den grekisk-romerska utställningen, framför allt romersk marmorskulptur och grekisk keramik, hade sin huvudsakliga plats i centralhallen. I övrigt visades en ganska omfattande samling av etruskiskt material samt föremål från förhistoriska, historiska och islamiska kulturer i Västasien/Främre Orienten, bl.a. kilskriftstavlor från Mesopotamien. Man kan säga att ambitionen i detta skede var att visa på samlingarnas bredd.

Den ämneskunniga personalen omfattade, förutom en museichef, en chef och en intendent för vardera av museets två avdelningar, den ”Egyptiska” och den ”Grekisk-romerska”; sammanlagt således fem tjänster. Tidvis anställdes extra intendenter med inriktning på det äldre västasiatiska respektive det islamiska materialet. Samma år som museet öppnade utkom en tryckt katalog på svenska över valda delar av samlingarna. Man arrangerade visningar, erbjöd en arena för lärare och studenter vid Stockholms universitet, med antikens kultur och samhällsliv och konstvetenskap som de främsta intressenterna, och fortsatte att ge ut två vetenskapliga skrifter, varav den ena årlig, med texter på engelska och tyska för att främja kontakten med motsvarande museer världen över och den internationella forskningen i stort.

Ämneskompetensen tunnades gradvis ut

DENNA GYNNSAMMA SITUATION fick ett grundskott genom inrättandet av Statens museer för världskultur 1999. Den skapelsen var resultatet av ett starkt ideologiskt drivet projekt av Kulturdepartementet med kulturminister Marita Ulvskog i spetsen. De tre museerna i Stockholm – Medelhavsmuseet, Östasiatiska museet och Etnografiska museet – slogs samman med det nybyggda Världskulturmuseet i Göteborg. Personalen omvandlades med tiden till en paraplyresurs som överordnades de enskilda museerna. Arbetsområden som Samling, Innehåll och lärande, Publika möten (dagens benämningar) renodlades och blev styrbara från myndighetens ledningskansli med säte i Göteborg. Tanken var att de fyra museerna, sammanförda på grundval av sina icke-nordiska samlingar, uttryckte ”världskultur”. Den begreppsliga utgångspunkten för verksamheten angavs som ”global, samhällelig och individuell föränderlighet och ömsesidighet”. Den var med andra ord generöst alltomfattande och vag.

Den nya administrativa konstruktionen innebar att Medelhavsmuseets autonomi avskaffades, vilket tog loven av den interna och på de egna samlingarna baserade kreativiteten. Blomstringsperioden var över. Så småningom upplöstes indelningen i avdelningar och ämneskompetensen tunnades gradvis ut. För närvarande är den egyptiska samlingen den enda på museet som har en fackutbildad företrädare. Motsvarande resurs med inriktning på de antika kulturerna i det norra Medelhavsrummet (Grekland-Rom-Etrurien-Cypern) försvagades i ett första steg då avdelningschefen tog tjänstledigt för att tillträda ett arbete vid ett forskningsinstitut i utlandet; den försvann för gott år 2016. De islamiska samlingarna som uppburit ett mångårigt upparbetningsstöd har inte haft någon sakkunnig förvaltare sedan 2003. De båda vetenskapliga skriftserierna med fokus på museets samlingar lades ned. Den årliga Bulletinen avslutades i samband med övergången till den nya museiorganisationen. En ny tidskrift av annorlunda snitt lanserades 2004 men är sedan länge vilande.

UNDER DE SENASTE fem åren har takten i visnings- och annan programverksamhet sjunkit. Besökssiffrorna är inte vad de en gång varit – runt 2015 hade Medelhavsmuseet de högsta besökssiffrorna inom myndigheten. Museets två pedagogtjänster (museiguider) drogs in i början av innevarande år. Vakt- och cafépersonalen har på sistone profiluttunnats genom växlande stationering mellan de tre Stockholmsmuseerna. Fram till 2015 fanns museichefer med ämnesexpertis för Stockholmsmuseerna, men dessa drogs bort och museerna lyder idag direkt under världskulturmyndighetens överintendent.

MED EN STARKT decimerad personal såsom den på Medelhavsmuseet är det omöjligt att hantera större utställningsprojekt, oavsett om de utgår från museets egna material eller från färdigarbetade utställningar inlånade utifrån. De stora arkeologiska utställningar som tillkom på 1960–1980-talen, i vilka Medelhavsmuseet agerade tillsammans med andra parter utifrån sitt kompetensområde, är ett minne blott. Det sista större utställningsprojektet med Medelhavsmuseet som nav inträffade för ca tio år sedan (om polykromi hos antik skulptur, en vandringsutställning sammanställd av utländsk expertis).
När Statens Museer för Världskultur år 2017 fick ett anbud om en arkeologisk och historisk utställning på ett romerskt tema, med research och koncept av svenska och finländska forskare i samarbete med den lokala antikvariska myndigheten, blev det nej. Och detta trots att temat, om Roms hamnstad Ostia som mångkulturell smältdegel i antiken, mer än väl passade världskulturmyndighetens uttalade vilja att ”belysa olika kulturers yttringar och villkor, deras möten och variation, historiskt, i dagens samhälle, nationellt och internationellt”.

Under de senaste fem åren har takten i visnings- och annan programverksamhet sjunkit. Besökssiffrorna är inte vad de en gång varit.

UTAN FACKUTBILDAD PERSONAL på plats blir det också svårt att uppdatera informationsmaterialet i utställningarna i enlighet med frågeställningar och rön i ny forskning. Det går inte att säkra samlingarnas möte med publiken. Innebörder tappas bort. I dagsläget har den egyptiska och den cypriska samlingen den överlägset bästa exponeringen: Egypten tack vare en satsning på modernisering och även scenografisk accentuering av den äldre egyptiska utställningen från 1982 under ledning av den egyptologiska intendenten, och Cypern tack vare en ny scenografi, storslagen men utan historisk autencitet, från år 2009. Resten av samlingarna har fått sin synlighet begränsad eller upphävd. Det grekisk-romerska materialet återfinns idag på en mycket liten yta mot en vägg i yttersta högra delen av centralhallen, samt i ett antal montrar med tätt packade småföremål en trappa upp i museets arkad – montrar som många museibesökare troligen missar. Etruskernas kultur är representerad av ett enda förrådskärl i en monter som delas med en grekisk keramikvas och några blandade småföremål ur den västasiatiska samlingen.

VÄRLDSKULTURMUSEIMYNDIGHETEN ANNONSERAR NU tjänst riktad mot ”medelhavsområdets kulturarv”. Vi hoppas att den kan komma till nytta på Medelhavsmuseet. Samtidigt utlyses en tjänst riktad mot ”afrikanskt kulturarv”. För ingen av de två tjänsterna anges på vilken plats inom myndigheten som de skall verka. Vi måste inse att myndighetens tjänsteförsörjning och verksamhetsplanering ytterst inte avgörs av de enskilda museernas innehåll, bakgrunder och kompetensbehov utan styrs utifrån ett gemensamt perspektiv med den övergripande världskulturdefinitionen i botten.

FRÅGAN ÄR I vilken grad historiska föremålssamlingar med särpräglade bakgrunder låter sig anpassas? De vill ju hävda sina perspektiv. Denna intressekonflikt mellan myndighetens fokus på det universella (världskultur) och museernas fokus på det särpräglade (kulturspecificitet) borde aldrig ha tillåtits uppstå. Effekten av de långtgående besparingarna på stockholmsmuseerna är att den skärpts! Det är hög tid att offensivt värna om museerna, att hörsamma deras rättmätiga anspråk på egna röster i det svenska och internationella kulturella landskapet, och deras behov av personal och resurser. Tillåt dem förmedla ur eget perspektiv!