Kulturarvet behöver bättre skydd!

Ska kulturarv kunna säljas och köpas som vilken vara som helst? Det tycker nog inte många. Man kunde därför förvänta sig att Kulturmiljölagen (KML) skulle fungera som ett mäktigt skydd mot kommersiella krafter. Är det så?

I APRIL BJUDS den så kallade ”Everlöv”-skatten ut på auktion, en stor vikingatida silverskatt med över 900 mynt och en samling extraordinära silversmycken. Skattens närmare fyndplats är okänd. Enligt uppgift upptäcktes fyndet i en chiffonjé på en gård i Skåne på 1980-talet. Sammansättningen av föremål visar tydligt att det rör sig om ett depåfynd.

Skatten, nedlagd efter 1018, är ytterst intressant. Den innehåller bland annat en ovanligt hög andel mynt från Bayern, som kan visa på en hittills ouppmärksammad handelsväg. Två mynt från nuvarande Slovakien ger ny kunskap om när myntningen i området startade. Skatten innehåller ovanligt många anglo-skandinaviska mynt, präglade i Lund och Sigtuna i början av tusentalet. Sådana mynt kan bland annat visa olika nätverk, hur mynten cirkulerade och användes, och myntningens omfattning. Bland de många unika föremålen i fyndet finns ett djurornamenterat spänne med endast två kända paralleller i Skandinavien, en slavisk lunula (månformigt hänge) med unik dekor samt en smyckesbrakteat präglad för den tysk-romerska kejsaren Henrik II. Föremålen förkroppsligar unika historiska, sociala och kulturella sammanhang.

DEN SOM HITTAR ett fornfynd är enligt KML 2 kap. 4 § skyldig att erbjuda staten att lösa in fyndet. Att skatten nu ändå kan säljas på marknaden beror på att den inte inlöstes på 1980-talet, på grund av att ärendet förhalades i omgångar. Den ursprungliga upphittaren begick ett lagbrott genom att inte rapportera fyndet. Det hindrar tydligen inte att en senare innehavare av skatten kan sälja den. I Danmark skulle fyndet betraktas som ”danefæ” (särskilt ekonomiskt eller kulturhistoriskt värdefulla fynd) och inlösas oavsett fyndomständigheter. Där måste även den som till exempel ärver ett fynd rapportera in det, om detta inte gjorts tidigare. Också i Sverige finns det exempel på att andra än upphittaren kan anmäla fynd och få dem inlösta. På 1980-talet hittades på Gotland en praktfull militärmask från romerskt kavalleri. Den inlöstes mer än ett decennium efter upphittarens död. Här frångicks preskriptionstiden vilket alltså kan göras även i andra fall.

Försäljningen av skatten riskerar att skapa prejudikat. Oärliga upphittare skulle framöver kunna komma undan med att hävda att deras fynd är ett arv, till exempel hittat i en gammal möbel.

NÄR NU SKATTEN skall säljas, borde myndigheterna som minimum kräva att den såsom svenskt kulturarv ska stanna på svenskt territorium. Smyckena i fyndet omfattas, som vi tolkar KML, av utförselförbud. Mynt är undantagna från regeln om exporttillstånd av kulturarvsförmål, men man skulle enkelt kunna göra skillnad mellan å ena sidan mynt som har funnits på marknaden länge och å andra sidan mynt som hittats på svensk mark, särskilt om fyndet kan antas vara gjort i senare tid. Depåfynd som bevaras samlade ger helt andra förutsättningar till forskning och utställning än en aldrig så noggrann dokumentation och auktionskatalog. Varje skatt är unik, som en handskrift. Om den skingras är det som om man river loss sidor och sedan bara kan läsa enstaka av dem.

”EVERLÖV-SKATTENS” ÖDE VISAR att rådande svensk lagstiftning inte tillräckligt skyddar vårt gemensamma kulturarv. Försäljningen av skatten riskerar att skapa prejudikat. Oärliga upphittare skulle framöver kunna komma undan med att hävda att deras fynd är ett arv, till exempel hittat i en gammal möbel. De skulle kunna säga att anmälningsplikten är preskriberad och att det är myndigheternas uppgift att bevisa det motsatta. Skattens försäljning på öppen marknad ger därför anledning att tänka över KML i detta avseende. Det finns flera existerande lagstiftningar som kan tjäna som förebilder. Det vore också högst rimligt att mynt från ett fynd omfattades av samma lagstiftning och skydd som övriga föremål i fyndet.

Vårt gemensamma kulturarv riskerar att spridas för vinden. Låt oss istället skärpa tandlösa regler, och avskaffa preskriptionstiden för kravet på anmälan av kulturarvsfynd!

Nanouschka M. Burström, docent i arkeologi, Stockholms universitet

Birgitta Hårdh, professor em. arkeologi, Lunds universitet

Gitte T. Ingvardson, antikvarie, Historiska museet vid Lunds universitet

Kenneth Jonsson, professor em. numismatik, Stockholms universitet

Per Karsten, museichef, Historiska museet vid Lunds universitet

Christoph Kilger, docent i arkeologi, Uppsala universitet-Campus Gotland

Jens Christian Moesgaard, professor i numismatik, Stockholms universitet