Hög tid att slopa anonym kontroll av forskning

Bakom PR anas drömmen om den ofelbara forskaren. Men sådana finns inte, menar Bo Gräslund. Foto: Shutterstock

! PEER REVIEW AV BO GRÄSLUNDS
DEBATTARTIKEL

Inspirerade av tidskrifternas peer review-system har Populär Arkeologi låtit ett antal arkeologer som befinner sig på olika stadier i karriären anonymt tycka till om Bo Gräslunds synpunkter. Det visar sig att majoriteten mer eller mindre instämmer i hans kritik. Kvalitetskontroll är nödvändig, men inte anonymiteten, som tvärtom kan motarbeta kvaliteten.
Återkommande nämns problemet att granskaren inte behärskar ämnet lika bra som skribenten, men anonymiteten hindrar en öppen diskussion.
En inbyggd risk finns också att granskaren på icke vetenskaplig grund underkänner en text för att freda ett forskningsområde åt sig själv. I något fall finns misstanken om att granskaren samtidigt ”inspireras” väl mycket
i sin egen forskning.

SOM BEKANT TILLÄMPAR vetenskapliga tidskrifter måna om sitt anseende numera det system för granskning av artiklar som heter peer review (här PR). Det innebär att en artikel granskas av i regel två utomstående forskare som uttalar sig om artikelns vetenskapliga värde, om den bör publiceras och i så fall om författaren först bör avkrävas förbättringar. Det hela följs upp av en ofta tidsödande kommunikation mellan författare, redaktör och granskare. Med ordet ”peer” anspelas på kollegiala tjänster jämlikar emellan. Det låter ju vackert, men särskilt kollegialt och jämlikt är det inte.

DET FINNS BARA två skäl för PR: att motverka forskningsfusk och att värna om vetenskaplig kvalitet. I naturvetenskap, medicin och teknik finns ofta stora experimentella inslag vilket ger visst utrymme för fusk som motiverar kontroll. Inte desto mindre har prestigefyllda internationella tidskrifter gång på gång råkat ut för att publicera fuskartiklar.

Systemet läcker alltså som ett såll. Inom humaniora däremot, där källmaterialet i allt väsentligt är kontrollerbart, torde risken för fusk vara försumbar. Återstår endast problemet med kvalitet. Frågan är bara om fördelarna överväger nackdelarna. Mitt svar är ett bestämt nej.

AV NATURLIGA SKÄL väljs granskare i första hand bland forskare inom samma eller angränsande fält som ämnet i artikeln. Det betyder att parterna ofta på ett eller annat sätt är potentiella vetenskapliga konkurrenter. Det hela bli inte bättre av att skrivsätt och åsikter kan vara så avslöjande att parterna ofta anar vem den andra är. I små humanistiska ämnen där alla känner till varandra är med andra ord integritetsproblem ofrånkomliga och förklarar varför de flesta granskare väljer att vara anonyma.

EN RISK MED PR är också att unga forskare anpassar sig till vad man uppfattar som rådande vetenskapliga trender inom det granskande etablissemanget, något som i längden inte är ägnat att gynna självständighet, originalitet och kreativitet. Jag noterar dock att recensioner och debattinlägg i samma tidskrifter tycks undantagna från PR-kontroll, förmodligen för att man annars inte skulle få in sådana bidrag. Så vill man föra fram en opassande tanke är det där man ska göra det. Om man nu inte gör det i Populär Arkeologi förstås.

När det yttre skalet framstår som viktigare än innehållet, då är det hög tid att dra i nödbromsen.

HUMANISTISK FORSKNING ÄR redan hårt kvalitetsgranskad. Forskarutbildningen är ett enda stort kontrollsystem och med all den granskning som sker i övrigt i samband med recensioner, seminarier, konferenser, projektansökning, befordrings­ärenden och självvald kollegial granskning är många forskare granskade in till minsta ryggkota.

Bakom PR anas drömmen om den ofelbara forskaren. Men sådana finns inte. Och gör det verkligen så mycket om en och annan av oss hugger i sten? Absolut inte. Det har vi råd med, speciellt om vi slutar med PR som förbrukar så mycket tid som hade kunnat gå till forskning. För övrigt har vetenskapliga felsteg många gånger fungerat som nyttiga korrektiv med en klart stimulerande effekt på forskningsutvecklingen.

Nu har det gått så långt att antalet PR-artiklar i en CV börjar betraktas som en särskild merit i sig. Men när det yttre skalet framstår som viktigare än innehållet, då är det hög tid att dra i nödbromsen.

Forskarutbildningen genomsyras av principen om rättssäkerhet i form av namngivna handledare, öppna seminarier, offentlig disputation, oberoende betygsnämnder osv, osv. Men ingen tycks ha tänkt på att PR-systemet gått bakom ryggen på Högskole­förordningen genom att infiltrera en genomsnittlig sammanläggningsavhandling med kanske ett dussin hemliga handledare.

ANONYM VITTNESMÅL ANSES inte höra hemma i ett rättssamhälle. Hur kan det få vara fritt fram för anonyma vittnesmål i forskarsamhället när inte ens vittnen i allvarliga brottsmål får vara anonyma? Det är hög tid att sätta stopp för detta oskick – och helst föra upp frågan på internationell nivå. PR-granskning är knappast i linje med Europakonventionen.

FÖRBJUDS ANONYM GRANSKNING skulle PR-systemet snabbt självdö av brist på granskare. Efter det kan vi övergå till en reviderad form av äldre praxis där en tidskrift håller sig med en huvudredaktör som till sin hjälp har en kommitté namngivna personer med bred vetenskaplig kompetens. Skribenten vet då på förhand vilka som kan komma att bedöma artikeln. Behövs någon enstaka gång ytterligare granskare krävs författarens medgivande. Ett sådant system med öppen kollegial granskning, genuine peer review, bör tillförsäkra tidskrifter inte lägre utan högre status än nuvarande osunda ordning.

Bo Gräslund

Bo Gräslund

Professor i arkeologi

Relaterat innehåll