Hallå från yttre världsrymden

DET ÄR LÄTT att bli lite matt av järnålderskonstnärernas uppvisning i teknisk briljans och deras överlastade, närmast barocka skapelser. Särskilt spårar det ur med djurornamentiken från periodens mitt, där flätverkens och slingornas komplexitet mest gör en sjösjuk. Men något sekel innan det brakar loss lyckas metallkonstnärerna på de danska öarna kring år 200 e.Kr. gjuta och nita ihop rosettfibulor. De har ännu skaparlustens och experimenterandets charm. Rosettfibulan var ett dräktspänne i förgylld brons, som mest liknar ett utomjordiskt rymdskepp. Det är inte en helt lösryckt association. Skaparen av den första rosettfibulan måste ha begett sig långt ut i sitt tankeuniversum för att få ihop ett så udda föremål.

EXEMPLARET PÅ BILDEN ligger på en dansk prinsessas överarm i en grav i själländska Himlingöje. Himlingöjekungarna var romerska klientkungar som fick dyrbara gåvor från romarna mot att de hjälpte till att hålla sina germanska grannar på plats. Troligen var det en medlem av kungafamiljen som redan före 100-talets mitt skapade den första runskriften. På prinsessans fibula finns också en runinskrift, som läses widuhudaR. Det betyder skogshund, vilket i sin tur är en kenning (poetisk omskrivning) för varg. Troligast är det namnet på den smed som tillverkade fibulan.

HIMLINGÖJEPRINSESSORNA VAR EFTERTRAKTADE äktenskapspartners. En av dem, kanske en syster till den avbildade fibulans innehavare, hamnade i det avlägsna Badelunda i Västmanland. Kanhända gifte hon sig med en nära släkting till sveakungen. Också hon fick en rosettfibula med sig i graven, ett litet rymdskepp som påminde om hennes avlägsna ursprung.