Folk på vift under vikingatiden

DNA-FORSKNING. Det senaste decenniets dna-forskning har gett oss mycket ny kunskap om migrationen till Norden under stenåldern. Nu dyker allt fler resultat rörande senare tider upp. Ett internationellt forskarlag med flera svenska deltagare publicerade nyligen en dna-analys av väl kända skelett från arkeologiska undersökningar, bland annat från massakern i Sandby borg omkring år 490 och regalskeppet Kronan som gick under år 1676.

Denna historiska arvsmassa har jämförts med en stor databas av dna från nutida nordbor. Resultatet ger mycket ny kunskap om migrationen som berört Skandinavien de senaste 2 000 åren. Inflyttningen till Skandinavien har varit stor under vikingatid, så det har inte bara handlat om att nordborna gett sig iväg på allehanda äventyr under denna dynamiska epok.

Folk har kommit från Baltikum och österifrån, de brittiska öarna, Irland och södra Europa, men det tycks ha skilt sig mellan dessa grupper var de hamnat i Norden. Britter och irer har funnits spridda i hela Skandinavien medan balterna och östliga migranter främst kommit till Gotland och mellersta Sverige. Kanske kan man tänka sig att det till stor del varit krigsfångar från vikingarnas plundringståg i väst och öst som hamnat som trälar i Norden, men också till viss del missionärer, handelsfolk, legosoldater, hantverkare och annat löst folk.

ATT VIKINGATIDEN VAR en ovanligt expansiv och rörlig period för Norden kan också forskarna bekräfta. Anders Götherström, professor vid Centrum för paleogenetik och senior författare av studien, säger att det här ett spännande resultat:

– Intressant nog når den icke-­lokala härkomsten sin topp under vikingatiden samtidigt som den genetiska variationen är lägre före och efter. Minskningen av nuvarande nivåer av yttre härkomst tyder på att migranterna under vikingatiden fick färre barn, eller på något sätt bidrog proportionellt mindre till genpoolen än de människor som redan var i Skandinavien.