Ett storverk om allt som rör vikingarna

Härjningarna i England, kvinnliga krigare, slavhandel, islamiska mynt och tidiga städer – även den mest påläste läsare kan räkna med att lära sig något nytt i Cat Jarmans enormt faktaspäckade River Kings.

UNDER 1970- OCH 80-talet grävdes en massgrav ut i kyrkoherdens trädgård i Repton i mellersta England. I den hittades 264 vikingar som en gång stridit i ”den stora hednaarmén”, som erövrade delar av landet under andra halvan av 800-talet. I den anglosaxiska krönikan uppges krigarna ha övervintrat i just Repton år 873, där de lagt beslag på ett kloster med tillhörande begravningsplats för Mercias kungar – inte vilken campingplats som helst med andra ord.

EN STOR BESVIKELSE uppstod dock på 1980-talet när skeletten kol-fjorton-daterades. Vissa av benen var vikingatida, andra mycket äldre. Det fick många att tvivla på om det verkligen var kvarlevor av hären som man hittat. Men när den norska arkeologen och osteologen Cat Jarman skulle doktorera för ett tiotal år sedan tog hon sig an fyndet och daterade benen på nytt. Då hade det nämligen uppmärksammats att kol-fjorton-dateringar blir äldre än väntat om man undersöker ben av någon som ätit mycket fisk. När dateringarna justerats utifrån denna felkälla passade skeletten perfekt in på slutet av 800-talet, och därmed kunde armén marschera in i forskarvärlden igen.

INTE BARA BENEN intresserade Cat Jarman, utan också fynden. Särskilt en mångfacetterad, orange karneolpärla som påträffats i massgraven och som var av en typ som uppskattades av vikingarna under slutet av 800-talet och början av 900-talet. Hon bestämde sig för att nysta i pärlans ursprung vilket resulterat i boken ”River Kings – a new History of the Vikings from Scandinavia to the Silk Roads”. Den långa forskningsresan går från England, via Helgö, Birka och Sigtuna till Staraja Ladoga, de ryska floderna, Konstantinopel, Kaspiska havet – ja ända bort till karneolpärlans hemort i Gujarat i Indien. Hon visar på tidens kontaktnät som band samman olika kulturer och lyfter fram hur globaliserade vi var redan då. Som en spårhund nosar hon fram allt hos vikingarna som tyder på influenser från öst, som till exempel att de vikter som användes i Birka på 860-talet följer en östlig standard.

Cat Jarman tycks ha hela vikingavärlden i sin hand och orden rinner så lätt från hennes penna.

MELLAN REPTON OCH och Gujarat blir läsaren uppdaterad om allt som rör vikingarna: härjningarna i England, kvinnliga krigare, slavhandel, islamiska mynt och tidiga städer. Det är enormt faktaspäckat och även den mest påläste läsare lär sig nog något, inte minst för att många nya rön presenteras. Synnerligen intressant är de spår som vikingarna lämnade efter sig i öst, som exempelvis gravfältet i Shestovitsa i Ukraina. Här har flera smycken och vapen med skandinaviskt ursprung hittats och DNA visar att ett syskonpar med skandinaviskt ursprung begravts i samma gravhög. Här finns också kammargravar som liknar dem man funnit på Birka. I en av dem påträffades en stridskniv, yxa och ett svärd i en svärdsskida dekorerad med den typiska djurornamentiken. På huvudet hade den avlidne burit en mössa som prytts av ett konformat dekorerat beslag av silver. En nästan identisk dekoration på sin huvudbonad bar den kvinnliga krigaren från Birka, som uppmärksammades stort för några år sedan. Ingen könsbestämning har gjorts på krigaren i Shestovitsa, men parallellerna med Birkagraven är stor och Cat Jarman menare att Birkas krigare var del av Rus, statsbildningen i öst med skandinavisk koppling.

DET SOM GÖR läsningen extra spännande är att författaren själv är forskare, hon letar fram fynd ur magasinen och gör istopanalyser på skelett för att bland annat fastställa var de döda vuxit upp. Det är så hon får reda på att de kvinnor som låg i Reptons massgrav inte kom från trakten. Och naturligtvis tar hon fram sin spade och gör egna fältundersökningar, bland annat i Ukraina.
Cat Jarman tycks ha hela vikingavärlden i sin hand och orden rinner så lätt från hennes penna. River kings är ett storverk – hade den varit rikligare bildsatt hade den också varit ett praktverk.