Botten upp för Vrakboken

Östersjön har ännu inte nått Hollywood – men här finns det utan tvekan gott om historier med tyngd och allvar som förtjänar all uppmärksamhet. Jonathan Lindström har läst den oavbrutet lärorika och tankeväckande Under havets yta – berättelser från Vrak.

BOKEN UNDER HAVETS yta – berättelser från Vrak är omöjlig att läsa från pärm till pärm. Det är en komplimang. Redaktören Anna Arnberg med kollegor har lyckats fånga den livfulla spretigheten i forskningen kring jätteämnet Östersjön, människan och historien i tjugofyra bidrag inklämda mellan inledning och avslutning. Läsaren lockas omedelbart att skutta slumpmässigt mellan bidragen och ständigt utbrista ”Oj, det visste jag inte!”.

Boken är utgiven i samband med att Vrakmuseet på Djurgården i Stockholm invigdes i fjol. Det är roligt att se att även om boken fungerar utmärkt fristående och utan känsla av utställningskatalog, så har den det gemensamt med museet att den lockar in i något annorlunda, okänt och spännande. Att vissa av bidragen inleds lika livfullt som maskinspecifikationer är inget problem, för desto kraftfullare drabbas man av de människoöden som sedan kortfattat skildras.

MAILI ROIO BERÄTTAR om tyska ubåtar i Östersjön under andra världskriget, i synnerhet U-479, vars vrak ligger utanför estniska Odensholm. Tyskarna höll inte bara efter ryska marinen, utan gav sig också på flyktingbåtar. När 26 flyktingar från Ösel en septemberkväll 1944 närmade sig Gotland, rammades de av en tysk ubåt. Flyktingbåten började sjunka, ubåtsbesättningen tittade likgiltigt på när flyktingarna en efter en drunknade. När en av dem simmade fram till ubåten och ropade på hjälp på tyska kastade de äntligen ut en lina och räddade tio av dem.

Bidragen är sorterade i olika kategorier, allmänt marinarkeologi, strandnära fenomen, krig, handel och passagerartrafik samt en marinarkeologisk fördjupning kring metoder, upplevelse och miljö­problem. Allt är intressant, men för den som redan som sjuåring var på obligatoriskt skolbesök på Vasamuseet (ett stenkast från Vrakmuseet), läste Tintinboken Enhörningens hemlighet och ritade sjörövarskepp till förbannelse lockar numera andra tider än 1400- till 1700-talen. Vilket inte hindrar att skildringarna av Solen, Resande man, Osmundvraket, Vrouw Maria och allt vad vraken hette då eller kallas i efterhand är njutbar läsning att landa i efter utflykter till tidens hörn.

Fascinerande är de översvämmade och orörda (nåja) landskapen från jägarstenåldern som finns bevarade under Hanöbuktens gropiga yta. Björn Nilsson berättar om skogar av tiotusenåriga stubbar, skräpfynd, slipade älghornshackor, karvade uroxben och fasta fiskeanläggningar, vilka ger känslan av att ha lämnats kvar häromdagen.

Östersjöskräp kan alltså väcka mycket glädje om det bara är riktig gammalt, medan modernt sådant i stället väcker oro. Direkt skrämmande är Göran Ekbergs bidrag om miljöfarliga vrak, där han exempelvis nämner det kinesiska lastfartyget Fu Shan Hai som gick till botten utanför Bornholm år 2003, med 66 000 ton gödningsämnen i lasten. Ett vanligare problem är att många vrak innehåller stora mängder olja. Här pågår ett arbete med att sanera dem. Tankfartyget Lindesnäs som år 1957 förliste en mil öster om Oxelösund var dessutom lastat med 1,7 miljoner liter flygfotogen. Under tömningsarbetet som inleddes år 2019 påträffades också ett stort spökgarn (fiskenät som gått förlorat) med två döda sälar.

Andreas Linderoth avhandlar allt om ubåtsnät, en föremålskategori jag hittills har ignorerat helt, och han lämnar som i förbifarten den fantastiska uppgiften att under andra världskriget drogs ett 80 kilometer långt ubåtsnät över Finska viken. Orsaken till att de flesta av oss inte känner till sådana saker beror väl på att Östersjön ännu inte har nått Hollywood. Linderoth ger också en fin skildring av hur åttiotalets ubåtsjakter påverkade svenskarna, och berättar om en tioåring som skrämdes av soldaterna med sina vapen.

ÖVERHUDTAGET HAR FÖRFATTARNA ett lyhört och respektfullt sätt att behandla känsliga ämnen, de många mänskliga tragedier som är knutna till Östersjön. Exempelvis skildras Estoniaolyckan och de museala aspekterna kort, inkännande och sakligt.

Som alla bra böcker leder även denna till tankar om vad redaktören och författarna skulle kunna hitta på nästa gång. Här ser jag två nästan motsatta vägar att vandra. Åt ena hållet finns myternas och konspirationernas Östersjön, från äldre folkloristik fram till sena tiders kontroversiella historier. I Björnen kommer (2017) visar Mattias Göransson hur de flesta – kanske alla – ubåtsobservationer under det sena 1900-talet och tidiga 2000-talet kan ifrågasättas, och att U137 rimligen är en genuin felkörning. Denna dubbelhet i historieuppfattningen är spännande, där båda sidor är starkt kritiska mot sovjetförtrycket och Putinväldet men tolkar ubåtshotets historia helt olika. På sikt kan konspirationsuppståndelsen kring Estoniaolyckan under de senaste åren bli ett lärorikt exempel på hur lätt opinionen faller offer för historieförfalskning, och vilka mekanismer som ligger bakom. Åt andra hållet finns i stället den konkreta, verkliga historien, med Östersjön som röd tråd. Det finns helt klart många utvecklingslinjer i ekonomi, politik, skeppsteknologi, säljakt etc, där orsaker och förändringar skulle klarläggas och bli begripliga på en annan nivå i ett långtidsperspektiv.

De mångfacetterade resultat och möjligheter som marinarkeologin och annan forskning kring Östersjön ger har Anna Arnberg och hennes medarbetare lyckosamt tagit tillvara i Under havets yta. Boken är ett nöje att läsa och är oavbrutet lärorik och tankeväckande.