Kulturarvet behöver bättre skydd!

Ska kulturarv kunna säljas och köpas som vilken vara som helst? Det tycker nog inte de flesta. I varje fall kunde man förvänta sig att Kulturmiljölagen (KML) skulle fungera som ett mäktigt skydd mot kommersiella krafter. Är det så?

I april ska den s.k. ”Everlöv”-skatten utbjudas på auktion. Det rör sig om en stor vikingatida silverskatt bestående av över 900 mynt och en samling extraordinära silversmycken. Skatten har fått det fiktiva namnet ”Everlöv” på grund av en obekräftad förmodan, men i själva verket är fyndplatsen okänd. Skatten har dock rimligtvis hittats inom Lunds Kommun. Fyndet anges ha kommit fram på 1980-talet, enligt uppgift i en chiffonjé på en gård i Skåne. Sammansättningen av föremål visar tydligt att det rör sig om ett depåfynd, som inte anmälts då det ursprungligen upphittades. Skatten är ytterst intressant på flera sätt. Det yngsta myntet visar att den är nedlagd efter 1018, alltså ganska sent under vikingatiden. Depån innehåller en osedvanligt hög andel mynt från Bayern i Sydtyskland, vilket kan visa på en hittills ouppmärksammad handelsväg. Den innehåller också två mynt från nuvarande Slovakien, som bidrar avgörande till kunskapen om när detta områdes myntning startade.

”Everlöv”-skatten innehåller vidare ovanligt många så kallade anglo-skandinaviska mynt, där skandinaverna försökte efterlikna den engelska kungens mynt, i egna präglingar i städer som Lund och Sigtuna i början av tusentalet. Stampanalyser av sådana mynt kan bland annat visa hur mynten färdades via olika nätverk i Östersjöområdet, hur de cirkulerade och användes, och myntningens omfattning. Bland de många unika föremålen ingår ett stort djurornamenterat spänne i filigran- och granuleringsteknik, som endast har två kända paralleller i Skandinavien. Där finns också en slavisk lunula, ett slags månformigt hänge, med unik dekor samt en stor smyckesbrakteat med inskription HINRIC IMP, som präglats för den tysk-romerska kejsaren Henrik II (1014–1024) (Henrik började för övrigt sin karriär som hertig av Bayern). Föremål som dessa förkroppsligar historiska, sociala och kulturella sammanhang. Exemplen visar hur ”Everlöv”-skatten är en originalkälla, en slags avtryck eller handskrift från vikingatiden som vi inte har läst färdigt än.

Den som hittar ett fornfynd som “Everlöv” skatten är enligt KML 2 kap. 4 § skyldig att erbjuda staten att få lösa in fyndet mot betalning. Att skatten nu ändå kan säljas på marknaden beror på att den tyvärr inte blev inlöst på 1980-talet p.g.a. att ärendet förhalades i omgångar. Att döma av de tillgängliga uppgifterna har den ursprungliga upphittaren begått ett lagbrott genom att inte rapportera fyndet, eftersom detta varit lagstadgat i århundraden. Men det förhindrar tydligen inte, att en senare innehavare av skatten kan sälja det, som myndigheterna borde ha löst in (Hårdh 1988). I Danmark skulle ett sådant fynd ha betraktats som ”danefæ” (fynd som är särskilt värdefulla eller har särskilt kulturhistoriskt värde) och därmed blivit inlöst oavsett fyndomständigheter, eftersom både den som hittar ”danefæ” och den som får ”danefæ” i sin ägo på annat sätt omedelbart måste lämna in det till Nationalmuseet (danska Museilagen Museumsloven LBK nr 358 av 08/04/2014 § 30 §2, retsinformation.dk). Det är i Danmark alltså inte bara den ursprungliga upphittaren som måste rapportera in fynd, utan även den som till exempel ärver ett fynd måste rapportera det om detta inte gjordes när fyndet först dök upp.

Också i Sverige finns det faktiskt exempel på att andra än upphittaren kan anmäla fynd och få dem inlösta. På 1980-talet hittades på Gotland en praktfull militärmask från romerskt kavalleri. Den blev utan diskussion inlöst mer än ett decennium efter upphittarens död, och pengarna utbetalades till en bekant till upphittaren. Även fynd utan säker kunskap om fyndplats har inlösts, till exempel två armbyglar utan känd fyndplats men säkerligen stammande från Gotland (ca 2010, förmodligen funna vid Klints i Othems socken). Vid dessa tillfällen har myndigheterna alltså tagit parti för kulturarvet och agerat för att rädda det för framtiden. Här har man frångått preskriptionstiden och det finns alltså en möjlighet att göra detta även gällande ”Everlöv” och andra fall. Det är nu på tiden med en skärpning även av den svenska lagtexten, gärna med den danska som förebild, för att i framtiden skydda kulturarvet bättre och undgå en upprepning av fall som ”Everlöv”-skatten!

När nu skatten skall säljas, borde myndigheterna som minimum kräva att den såsom svenskt kulturarv måste stanna på svenskt territorium. Detta innebär att man inte bör bevilja exporttillstånd för något enda mynt eller föremål i skatten. Mynt är i och för sig undantagna från regeln om exporttillstånd av kulturarvsförmål, men man skulle enkelt kunna göra skillnad mellan å ena sidan mynt som har funnits på marknaden sedan länge och å andra sidan mynt som hittats på svensk mark, särskilt om fyndet kan antas vara gjort i senare tid. Så har man t.ex. gjort i England, där alla mynt med engelsk fyndplats kräver exporttillstånd som i vissa fall inte beviljas. Ytterligare en möjlighet att skydda kulturarvet kunde vara att anta den franska modellen, där staten vid offentliga auktioner har förköpsrätt. Det vore naturligtvis också rimligt att mynt som ingår i ett samlat fynd tillsammans med andra föremål, inte skulle få föras ut ur landet. Smyckematerialet i fyndet omfattas, som vi tolkar kulturmiljölagen, av utförselförbud. Detta måste beaktas vid försäljningen. Det vore högst rimligt att mynt från ett fynd omfattades av samma lagstiftning och lagskydd som övriga föremål i fyndet.

Att depåfynd bevaras samlat ger helt andra förutsättningar för att kunna studera dem vetenskapligt och för att kunna visa dem i en utställning för allmänheten, än en aldrig så noggrann dokumentation och auktionskatalog. Varje mynt och varje föremål har en egen historia. Men tillsammans kan de även förmedla en unik berättelse om hur skatten en gång blev till, vem som ägde den, samt om var och under vilka omständigheter silvret förvärvades. Varje skatt är unik och kan liknas vid en bok med många sidor. Om den skingras, är det som om man river ut sidorna ur boken och sedan bara kan läsa enstaka av dem.

”Everlöv-skattens” öde visar att gällande svensk lagstiftning inte kan skydda vårt gemensamma kulturarv. Det är stor risk att försäljningen av ”Everlöv”-skatten skapar prejudikat. Oärliga upphittare skulle kunna komma undan med att hävda att deras fynd är ett arv, till exempel hittat i en gammal möbel. De skulle kunna framhålla att anmälningsplikten är preskriberad och att det då blir myndigheternas uppgift att bevisa det motsatta.

Skattens försäljning på den öppna marknaden ger dock tillfälle att tänka över och ompröva KML i detta avseende. Vi har här framfört exempel från flera existerande lagstiftningar där man hanterat frågorna annorlunda än i Sverige, som vi menar kan tjäna som förebilder även här. Vårt gemensamma kulturarv lider stor risk att spridas för vinden. Låt oss istället skärpa tandlösa regler, och avskaffa preskriptionstiden för överträdelse av lagens krav angående anmälning av kulturarvsfynd!

Nanouschka M. Burström, docent i arkeologi, Stockholms universitet

Birgitta Hårdh, professor em. arkeologi, Lunds universitet

Gitte T. Ingvardson, antikvarie, Historiska museet vid Lunds universitet

Kenneth Jonsson, professor em. numismatik, Stockholms universitet

Per Karsten, museichef, Historiska museet vid Lunds universitet

Christoph Kilger, docent i arkeologi, Uppsala universitet-Campus Gotland

Jens Christian Moesgaard, professor i numismatik, Stockholms universitet

Läs även:

Hårdh, B. och Jonsson, K. 1986. Fyndet i chiffonjén. LUHM report series 27

Hårdh, B. 1988. Kan man äga en vikingaskatt? Fornvännen, 57–58.

Bildtext: Världens största vikingatida skatt, Splillingsskatten, är tack och lov inte till salu. FOTO: WIKIPEDIA