Vad kan ett gammalt spisröse i skogen berätta?

Nytt område. I Sverige fanns det år 1860 cirka 100 000 torpare och en nästan lika stor grupp med backstugusittare och inhyseshjon. De var resultatet och kulmen av en torpexpansion som startade redan på 1600-talet. Torplämningar är ett ganska nytt område för arkeologin, som dock har mycket att tillföra ämnet.

TITTA, HÄR KAN kanske kossorna bott! Sexåringen ropar förtjust inifrån snåren, jag ser hennes mössa skymta mellan björnbärsgrenarna. Det är en kall, men solig vårdag i början på mars, och det som började som en fika i bokskogen utvecklades snabbt till ett äventyr när vi hittade husgrunder och gamla trädgårdsväxter bredvid picknickstället. Bakom snöbärsbuskar och vildvuxna äppleträd hittar vi spåren efter en ladugård och ett boningshus, resterna av ett litet torp.

Emellanåt fastnar vi i en taggig ros när vi försöker följa husgrunderna och hitta hörnen. Hur stora har byggnaderna varit? Var har man haft ingången? Kan det här vara gödselstacken, för visst är här mycket nässlor?

Vi tittar och funderar, sexåringen springer runt och försöker hitta fler stenar i skogen medan tvååringen leker att han är en av korna som stått i ladugården. Eller är det kanske grisar man haft? Barnens morfar hittar delar av låga hoar av Höganäskeramik, trasiga bruna bitar som glänser under fjolårets gräs. Hur var det att leva här ute i skogen, långt från närmsta granne? Eller var det skog här då? Kanske såg landskapet helt annorlunda ut?

En del av dessa torp var lika stora som böndernas gårdar, med torpkontrakt som sträckte sig över årtionden. På andra platser bodde folk i jordkulor eller enkla brädskjul

I SVERIGE FANNS det år 1860 cirka 100 000 torpare och en nästan lika stor grupp med backstugusittare och inhyseshjon. De var resultatet och kulmen av en torpexpansion som startade redan på 1600-talet och som tog fart från mitten av 1700-talet. Då lyftes flera restriktioner gällande uppodling av skogsmark, och byarnas bönder kunde börja anlägga torp. Före dess hade det torpen främst varit soldattorp eller torp knutna till adelns sätesgårdar.

På många håll finns spåren efter expansionen ännu kvar, särskilt där marken planterats med skog. Kanske är det bara spisröset i form av en mossig stenhög som syns. Eller så är det ett gammalt vildvuxet äppleträd som visar att det en gång bott folk på platsen. Har man tur kan det finnas en skylt som den lokala hembygdsföreningen satt upp, som berättar mer.

En del av dessa torp var lika stora som böndernas gårdar, med torpkontrakt som sträckte sig över årtionden. På andra platser bodde folk i jordkulor eller enkla brädskjul och kunde avhysas vilken dag som helst. Det som dessa människor hade gemensamt var att deras bostäder stod på ofri grund och att de ofta betalade delar av eller hela arrendet med arbetskraft. De var landsbygdens obesuttna, och hade ingen del av byns gemensamma resurser som bete och fiske.

I DE SKRIFTLIGA källorna möts man bland annat av beskrivningar som ”uthfattig”, ”svag” och ”bofaste tiggare”, särskilt vad gäller backstugusittarna. Men spåren i landskapet visar även en annan bild – noggrant lagda stengärdsgårdar kring övergivna husgrunder, terrasserade trädgårdar där det fortfarande växer påskliljor, mästerrot och rosor samt prydliga skräphögar bakom det som varit ladugården. När en torparfamilj fick ett kontrakt och skulle odla upp en helt ny bit mark, hur tänkte de då? Hur bar de sig åt för att skapa sin plats i landskapet? Hur mycket fick de själva bestämma, och hur mycket bestämdes åt dem? Kunde de påverka var bostadshuset placerades, och i så fall: var byggdes det? Tydligt uppe på kullen eller gömt bakom? Nära den stora landsvägen eller en bit ifrån? Uppepå det gamla gravfältet eller bredvid? Kanske fanns det skillnader mellan var bebyggelsen hamnade för torparen med 49-årigt arrendekontrakt och backstugusittaren som saknade detsamma?

Och vad mer vet den lokala hembygdsföreningen, som satt upp skylten? Funderingar som dessa är anledningen att vår fikastund i skogen hamnade just invid spåren efter ”Lilla Sjödala”. Så kallas nämligen platsen på en karta över området från 1734 och det benämns då inte som torp utan som gatehus, en vanligare term i Skåne på den tiden. Sedan hösten 2021 forskar jag om torplämningarna och deras placering i landskapet, som doktorand i historisk arkeologi vid Lunds universitet. Lilla Sjödala, och gatehuset Stora Sjödala som ligger strax intill, ingår i mitt undersökningsområde.

Var torpen har legat och hur man har organiserat sin plats är något som arkeologin är särskilt väl lämpad för. Att utreda hur saker och ting förhåller sig till varandra i rummet är en av ämnets grundpelare.

TORPLÄMNINGAR, ELLER LÄGENHETSBEBYGGELSE som är den antikvariska termen, är ett ganska nytt område för arkeologin. 2014 gjordes en förändring i lagen som handlar om fornlämningar, Kulturmiljölagen. Ett tidsrekvisit infördes och lägenhetsbebyggelse har nu skydd som fornlämning, om den tillkommit före 1850. Före 2014 undersöktes få torplämningar arkeologiskt, något som nu ändrat sig. De undersökningar och utredningar som nu görs, och de få som gjordes före lagändringen, visar att arkeologin har mycket att tillföra ämnet.

För även om vi har skriftliga källor från 1600-, 1700- och 1800-tal så är de källorna ytterst sällan författade av torparna själva, det gäller särskilt för de officiella dokumenten. De föremål och platser som torparna använt sig av ger däremot en direkt länk till dem. När arkeologer grävde ut 1800-tals torpet Tjuvkil på Orust hittade man till exempel en flintskära från senneolitikum som någon med flit placerat under golvet.

Att lägga saker under golv och trösklar brukar kopplas till en folklig tro om att vissa material och föremål kunde skydda huset och dess invånare. När det gäller stenåldersföremål, och särskilt då stenyxor, kopplade folktron samman dem med åskguden Tor som svingade sin hammare med blixt och dunder. Åskan slår ju som bekant inte ned två gånger på samma plats, och dessa ”förstenade åskviggar” användes därför som skydd mot åsknedslag. Kanske har flintskäran lagts ned under golvet av den anledningen?

ETT ANNAT EXEMPEL på att de materiella spåren i landskapet kan berätta mer än de skriftliga källorna är en samling med torplämningar i Värmland som kallas Pinoberget. Här bodde flera familjer på gränsen mellan socknarna Älvsbacka och Övre Ullerud, och genom att studera både landskapet och det skriftliga materialet kunde arkeologerna konstatera att både släktband och stigar band samman familjerna. Spåren i landskapet visade på ett väl sammanhållet område med stora variationer i själva bebyggelsen – ett par av torplämningarna hade välbyggda grundmurar och terrasserade trädgårdar. De gav ett ”… nästan urbant eller ’borgerligt’ uttryck” medan andra framstod som väldigt enkla och hade ett ”litet och anonymt” uttryck. Spåren efter människorna kan alltså ge oss ingångar till frågor om till exempel identitet och status – de fattiga har inte varit en grå, homogen grupp utan det finns gott om nyanser och skillnader.

Just det rumsliga sammanhanget, var torpen har legat och hur man har organiserat sin plats, är något som arkeologin är särskilt väl lämpad för. Att utreda hur saker och ting förhåller sig till varandra i rummet är en av ämnets grundpelare. Det är också något som många gånger går att avläsa i landskapet än idag.

NÄR TORPET ROSTS täppa undersöktes i samband med en ny dragning av E4:an förbi Örkelljunga i Skåne upptäcktes till exempel ett välorganiserat landskap där stengärdsgårdar avgränsade olika brukszoner. Arkeologerna lyckades tack vare det identifiera 14 olika brukszoner, där olika aktiviteter ägt rum. Genom att bege oss ut i landskapet kan vi alltså få veta mer om torparna. Eller husmännen, för att återvända till gatehuset Lilla Sjödala. I området har en förening genomfört en torpinventering, och tack vare den kan man läsa sig till det finns ett syneprotokoll från gatehuset nedtecknat 1869. Där beskrivs då torparen Pauhl Persson bo, och på platsen ska en boningslänga, en loglänga och en fähuslänga ha funnits. Dessutom stod där ett gråstensmurat brygghus med en välvd källare och ett torvhus byggt av gråstenar och trä.

Det är tydligt att de övergivna husgrunderna och igenvuxna trädgårdarna engagerar.

ÖVRIGA BYGGNADER UPPGES vara byggda av furubåle med en syll av ek, samt ha halmtak. Även ett undantagshus omnämns. På många håll har hembygdsföreningar och andra lokal historiska föreningar genomfört liknande inventeringar. Man har intervjuat människor i trakten, letat i kyrkoarkiven och pusslat samman informationen med lämningarna i landskapet. De ger en värdefull ingång för den som vill veta mer torpen i trakten, och en del av min forskning kommer att handla om hur man bättre kan ta vara på den kunskap som finns om torparna och om torpen hos allmänheten. För det är tydligt att de övergivna husgrunderna och igenvuxna trädgårdarna engagerar och väcker folks intresse – både en 6-åring och en 62-åring kan bli nyfikna på vilka som bott där och hur det egentligen var att leva där.