Runor ombord

Skeppet var en förutsättning för vikingatiden. Oavsett om det handlade om plundring, handel eller upptäcktsresor hade dessa aldrig ägt rum om man inte hade kunnat färdas över vatten på ett snabbt och enkelt sätt. Förmodligen upptog skeppet och allt runt omkring detta mycket av tidens tankevärld, och det är inte konstigt att motivet återkommer gång på gång på runstenarna – både i text och bild.

OM ISLÄNNINGEN EGIL Skallagrimsson – som levde på 900-talet – berättas att han som sjuåring hade tjatat sig till att få följa med på bollspel, men efter att ha förlorat mot en tolvåring visade sitt missnöje genom att sätta en skäggyxa i huvudet på lekkamraten. Fler blandade sig i och den fredliga leken övergick till en våldsam strid som kostade sju män livet. När Egil kom hem var hans far Skallagrim mindre nöjd med tilltaget. Hans mor Bera menade däremot att han verkade vara ett vikingaämne och att han borde få ett härskepp när han hade blivit stor nog. Egil satte då på sjuåringens vis snabbt ihop en vers:

MYCKET AV DETTA känner vi igen från runstenarnas texter. Med dýrum knerri hade Sven från Selaön i Mälaren åtskilliga gånger korsat Östersjön, om man får tro de ord som hans änka lät rista på den berömda Mervallastenen utanför Stallarholmen i Södermanland:

SEMGALLEN ÄR ETT landskap i Lettland (lettiska Zemgale) och Domesnäs ett näs med förrädiska undervattensrev som skjuter ut i Rigabukten i riktning mot Runö och Ösel. Att skeppet betecknas som dyrbart kan syfta på att det (inklusive lasten) hade ett högt ekonomiskt värde, men också på att det var ovanligt praktfullt och dugligt.

I stäven på skeppet – motsvarande Egills í stafni – uppehöll sig en annan sörmlänning, Gudmar från Spånga i Rönö-Råby. På hans runsten som ännu står rest på gravfält vid gården finns bland annat följande text, vilken delvis skriven med lönnrunor och stavlösa runor:

PÅ STENENS MITTYTA finns även ett skepp avbildat, vars mast och rigg har ersatts av ett stort elegant palmettkors. Själva skrovet är däremot en förhållandevis realistisk framställning av ett havsgående skepp, där bordläggningen är förhöjd med ett bord närmast fören och aktern för att stå emot de höga vågorna.

Om fjärran belägna hamnar, sådana som Egil ville söka sig till, handlar Fjuckbystenen i Uppland om man följer den traditionella uppfattningen av denna delvis svårtolkade inskrift:

TILL OCH MED Egils ord om vikingar har sedan 1988 en motsvarighet på en svensk runsten. Då upptäcktes strax under markytan på Hablingbo kyrkogård på Gotland en omkullfallen bildstensformad runsten, där texten slutar: Hann vaʀ vestr farinn með vīkingum »Han hade farit västerut med vikingar». Nästan varje ordvändning i den brådmogne Egil Skallagrimssons dikt går alltså att hitta på svenska runstenar och i de flesta fall inte oväntat i versifierade partier av inskrifterna. Kanske något av detta till och med är lånat direkt från Egils dikt.

Skeppen kallas på de ovanstående runstenarna ömsom skip »skepp» och knǫrr »knarr». Knarren var nordbornas namn på de breda havsgående skeppen och som framgår av de nyss citerade inskrifterna användes dessa både i österled och västerled. Ofta läser man att knarren var ett handelsfartyg, men att döma av runstenarna användes det även i andra sammanhang när det handlade om längre resor. Es kunni væl knærri stȳra »Han kunde styra knarren väl» sägs det exempelvis om en av Ingvarstågets deltagare och på runsten vid Fresta kyrka i Uppland får man veta om den döde Gerbjörn att Hann drāpu norrmænnr ā knærri Āsbiarna »Honom dräpte norrmän på Åsbjörns knarr». En tredje beteckning som möter i ett fåtal inskrifter är skæið, som syftade på ett långt krigsskepp.

BEFÄLHAVAREN OMBORD KALLADES stȳrimaðr och det var också han som höll i styråran. Den som reste den nyss nämnda Fjuckbystenen efter sina söner kallar sig själv Liūtr stȳrimaðr »Ljut skeppshövding» och har alltså haft den uppgiften. En annan beteckning som dyker upp på runstenarna är skipari. Man associerar här lätt till dagens skeppare och att det skulle handla om någon form av befäl, men vikingatidens skipari var istället en i manskapet. Det framgår inte minst av det sörmländska Establocket, där ordet står i pluralis:

ANDRA UPPGIFTER KNUTNA till skeppet kan också skymta i runinskrifterna. På en sörmländsk nämns att de gerðu skipvǫrð »gjorde skeppsvakt», vilket antas ha syftat på vakthållningen ombord. Något dunkelt är det som står att läsa i en av ristningarna vid Näs i Frösunda i Uppland: »Han ägde by i Torsholma, och i Rolsta skiplið.» Ordet skiplið översätts ibland med »skeppshjälp», men det bör snarare vara samma sak som det fornvästnordiska skipalið och syfta på ett krigarfölje till sjöss.

ÄNNU EN PERSONBETECKNING knuten till sjömanslivet finns troligen på ett märkligt föremål som påträffades 1997 vid utgrävningen av det 36 meter långa vikingaskeppet på museumsön i Roskilde som går under beteckningen vrak 6. Direkt under bordplankorna i skeppet påträffades en 46 centimeter lång avbarkad pinne av pil, där den tjockare änden var tillskuren som ett djur- eller fågelhuvud, medan spetsen var instucken i ett hål i en liten obearbetad flintsten. Pinnen är försedd med en runinskrift: saksi : risti : runar : þis-r s–rku : matr. Den första delen betyder givetvis »Saxe ristade dessa runor», medan slutet bör återge en personbeteckning som har varit sammansatt med -man. Enligt ett förslag kan det ha stått sǣ- eller sjō-orkumandr och ha syftat på en arbetare till sjöss, men vilka arbetsuppgifterna var vet vi givetvis inte.

Skepp finns avbildade på många bildstenar långt före vikingatiden, exempelvis på den berömda Häggebystenen från Uppland, men i de urnordiska runtexterna är inte den maritima miljön särskilt framträdande. Ett möjligt undantag finns på en av de guldbrakteater, som 2009 påträffades vid Trollhättan i Västergötland. Här förekommer ett namn mariþeubaʀ som kan utläsas som Mariþeuƀaʀ, där förleden Mari- är besläktad med svenskans mar ’grund havsvik, mindre vattensamling’, men också med latinets mare och franskans mer ’hav’. Namnet bör i så fall ha betytt »havs­tjuv» och har rimligtvis syftat på någon form av piratverksamhet. Denna tolkning förutsätter att a-ljudet i namnleden har varit kort. Har ljudet däremot varit långt får vi istället Māriþeuƀaʀ som betyder »berömd tjuv» och då handlar det förmodligen om något annat. Vilket som är det rätta kommer nog tyvärr aldrig att kunna avgöras.

I den långa runtexten på den senurnordiska Eggjastenen från Norges västkust finns ett parti som ser ut att vara kryddat med skeppstermer: mᴀde þᴀim kᴀibᴀ i bormoþᴀ huni. Den norske runologen Magnus Olsen som var den förste som försökte tolka denna svåra inskrift 1919, antog att det handlade om hur stenen hade transporterats på en släde, men redan några år senare framhöll hans kollega Erik Brate att kᴀibᴀ och huni bara kunde uppfattas som delar av ett fartyg:

keipr är årtullen, húnn åter masttoppen, som lämpligen erhåller epitetet bormoþᴀ »den borrtrötta», då den genomskäres av húnbora […], det hål, varigenom repet för hissande och firande av segelrån lopp.

Detta är den linje som man har gått på i de senaste tolkningarna av den märkliga inskriften. Enligt Ottar Grønvik, som är den som grundligast har ägnat sig åt dessa problem, handlar avsnittet om ett rigghaveri och påföljande förlis ute på Sognefjorden. Detta förutsätter samtidigt att skeppen redan vid denna tid var försedda med segel, vilket kan vara ett litet aber. Eggja­stenen har nämligen på runologiska och språkliga grunder daterats till 600-talets senare del, medan det sägs att seglet kom till Norden först i mitten av 700-talet.

Att skepp gick under i stormar och oväder var något oundvikligt, men det fanns möjligheter att skydda sig.

ATT SKEPP GICK under i stormar och oväder var något oundvikligt, men det fanns möjligheter att skydda sig. När Sigurd Fafnesbane hade väckt valkyrian Sigrdriva ur hennes påtvingade törnrosasömn, fick han enligt eddadikten Sigrdrífu­mál som tack en omfattande lektion i praktisk runkunskap. Ett av de råd som hon gav rörde just livet till havs:

Detta har den nyss nämnde Erik Brate tolkat på följande sätt:

Att sådana brímrúnar »bränningsrunor» verkligen har praktiserats finns det förmodligen exempel på. Vid utgrävningen av det berömda Osebergsskeppet i Norge 1904–05 påträffades en 2,4 meter lång stång av bokträ, som var försedd med runföljden litiluism ristad med kortkvistrunor. Tyvärr är meningen ännu dunkel. Enligt ett tidigt förslag ska texten uppfattas som lítil-víss (er) m(aðr) »människan vet lite», vilket förutsätter att den sista runan m ska utläsas med hela sitt namn: maðr ’människa; man’. Den fantasifulle Ivar Lindquist gissade att stången hade fungerat som en sorts fetisch och att meningen istället var »En liten vis man (näml. bor i denna stake)».

Detta skulle syfta på ett väsen motsvarande den så kallade skeppsgubben som enligt gotländska folksagor följde med trävirket från skogen i samband med skeppsbygget och sedan skyddade fartyget. Helt annorlunda är den mening som runologen Terje Spurkland ville lägga i texten. Han ansåg att stången kunde vara en del av en åra och att det istället rör sig om en kommentar till roddarens själsliga egenskaper, snarast att översätta med »din idiot»!

Ett av våra få bevarade svenska vikingaskepp, Äskekärrsskeppet, påträffades 1933 i en strandäng intill Göta älv. Enligt dendroanalyser ska skeppet ha byggts i början av 900-talet och använts i hundra år innan det lämnades som vrak. När skeppet 1995 skulle konserveras om för att ställas ut på Göteborgs stadsmuseum upptäckte man på mastfoten ristningar som tolkades som runor eller runliknande tecken. Att sådana har ristats på denna del av skeppet kan mycket väl vara en praktisk tillämpning av Sigrdrivas råd.

Skeppet var ingen ofarlig plats. Man kunde exempelvis råka ut för illasinnade norrmän.

ÄVEN OM LIVET till sjöss ofta var hårt fanns det säkert åtskilliga dagar av väntan på vind vid land eller sittande i stiltje ute på havet. Detta var en tid då skeppsfolket kunde ägna sig åt hantverk och kanske också åt att rista runor. På en bennål som har hittats i Trondheim kan man läsa att airikr · kerþi · sbitu : o : hafi Eiríkr gerði spitu á hafi »Erik gjorde nålen på havet», vilket måste ha skett vid ett sådant tillfälle. Nålen har daterats till slutet av 900-talet eller början av 1000-talet.

Det är inte omöjligt att det är i liknande situationer som nya varianter av runalfabetet har skapats. Systematiken i de förenklade kortkvistrunorna, olika varianter av lönnskrift och inte minst de stavlösa runorna skulle mycket väl kunna vara resultatet av en tillfälligt sysslolös sjöfarare, som behövde en intellektuell utmaning och som hade en kniv och ett trästycke till hands. Kanske är den inledningsvis nämnda Spångastenens användning av lönnrunor och stavlösa runor till och med en blinkning till denna del av sjömanslivet.

Också Egil Skallagrimsson fick på sin ålders höst känna av sjömanslivets baksidor när älsklingssonen Bödvar förliste ute på fjorden och hans döda kropp spolades i land.

SKEPPET VAR INGEN ofarlig plats. Man kunde exempelvis råka ut för illasinnade norrmän som den ovan nämnde Gerbjörn i Fresta eller drabbas av sjukdom och då inte bara sjösjuka. »Han blev sjuk ute, då de tog gäld på Gotland» står det exempelvis om Husbjörn på den ena Torsätrastenen från Uppland. Här är det underförstått att han inte kom levande ur detta tillstånd, utan att han antingen har begravts på Gotland eller ute till havs. När kyrkogården vid den nordiska bosättningen Herjolfsnes på Grönland grävdes ut 1921 fann man i en av gravarna en träkista som var helt tom med undantag för ett inristat kors i botten och en liten tillskuren träpinne med inskriften: »Denna kvinna, som heter Gudveig, blev lagd över bord i Grönlandshavet.»

Givetvis kunde man också råka ut för skeppsbrott eller falla överbord. Just drunkningsdöden är ett återkommande tema på runstenarna. Þau drunknaðu bāði »De drunknade båda» står det lakoniskt om ett föräldrapar på den monumentala Näsbystenen i Odensala utanför Sigtuna. Detta behöver ju inte ha skett särskilt långt från hemmet. Det mest kända exemplet finns dock på en runsten från Vallentuna kyrka, där tragedin skildras i en slutrimmad vers:

Vad som menas med »Holms hav» är omdiskuterat, men det troligaste är att det avser farvattnen kring Bornholm.

Också Egil Skallagrimsson fick på sin ålders höst känna av sjömanslivets baksidor när älsklingssonen Bödvar förliste ute på fjorden och hans döda kropp spolades i land. Efter att ha öppnat sin fars gravhög och begravt sonen där, ska Egil ha gått till sängs och vägrat att äta och dricka. När tre dagar hade gått kallade man på hans dotter Torgärd, som först låtsades att hon skulle svälta sig till döds tillsammans med fadern, men som sedan lurade honom att både äta tång och dricka mjölk. Därefter föreslog hon att han skulle dikta ett arvkväde efter Bödvar som hon skulle skriva ned med runor på träkavle – ek mun rísta á kefli – innan de båda kunde dö. Detta blev den berömda dikten Sonatorrek – »Sonförlusten» – och när kvädet var färdigt reste Egil sig ur sängen och satte sig i högsätet.

I sin dikt anklagar Egil havsgudinnan Ran – Ägirs maka – för sin stora förlust. Partiet lyder (med Karl G. Johanssons översättning):