Förbryllande fångstgropar i världsarvet

Fredrik Sandberg

Fredrik Sandberg

17 dec 2021

Tidigare har man inte trott att det fanns några större mängder fångstgropar i fjällvärlden. Nu har arkeologer kartlagt hela system som ger en helt ny bild av jägarfolkens liv.

SJAUNJA ÄR SVERIGES tredje största nauturreservat – med sina 28 kvadratmil är det lika stort som Blekinge län. Beläget i världsarvet Laponia, cirka tre mil nordväst om Gällivare är Sjaunja en populär destination för fjällvandrare; Kungsleden går genom reservatet, även om här finns stora områden med ospårade områden. Den som har gått Kungsleden norrut från Stora Sjöfallet mot Kebnekaise passerar också Kaitumjaure fjällstation. Om man står där och blickar ner över dalen och Kaitumälven som rinner bort i fjärran beskådar man ett område som inte bara tillhör Sveriges vackraste utsikt (undertecknads högst subjektiva åsikt) men som också i tusentals år varit befolkat av jägare och samlare, vars fångstgropar nu för första gången har börjat kartläggas.

Fångstgroparna har hittats cirka 35 kilometer öster om Kungsleden vid fiskestället Tjuonajåkk.

Man hade sagt till mig innan att jag inte skulle hitta några här. Men det har jag verkligen gjort.

TIDIGARE HAR MAN inte trott att det fanns några större mängder fångstgropar i fjällvärlden. Det visade sig vara fel. Upptäckten av stora system av fångstgropar i fjällmiljö som ligger mellan 580 och 750 meter över havet gjordes av arkeologen Anna Rimpi som har varit verksam i Norrbotten under ett par decennier och som nu arbetar på Laponiatjuottjudus, förvaltningsorganisationen för världsarvet Laponia.

Anna Rimpi undersöker en av de upptäckta fångstgroparna. För att studera åldern på en fångstgrop tar man ett prov från den gamla markytan under den uppskottade jorden med en så kallad jordsond. Med åren skapas ett urlakningsskikt som kallas blekjord. Finner man kolrester där kan man via kol 14-metoden få en tidsangivelse när gropen tidigast kan ha grävts. Foto: Privat

– Det började med att jag hittade fångstgropar vid ett inventeringstillfälle och därefter fick tips om fler sådana av lokalinvånarna. Jag tog sedan hjälp av digitala kartor på lantmäteriet där man kunde se skuggbildningar och hittade mängder av fångstgropar i området. Fångstgroparna bildar ju fortfarande fördjupningar i marken, och när solljuset faller snett på syns deras skuggor (lite som kratrarna på månen).

– Det som är unikt med det här fyndet är att vi har hittat så stora koncentrationer av fångstgropar och att de inte ligger på klassiska lägen, som vid älvar och stora vattendrag. Man hade sagt till mig innan att jag inte skulle hitta några här. Men det har jag verkligen gjort.

Blev du förvånad?

– Ja. Att vi hittat så stora koncentrationer, och att det är så många system och gropar totalt sett, har gjort det ännu mer intressant att börja ställa frågor om dem som levde här.

TILL ATT BÖRJA med handlar det om att slå fast under vilken epok som groparna grävdes. Anna Rimpi och hennes kollegor har daterat tre av groparna genom att använda så kallad jordsond. Den är ett rör som man kör ner i marken och när den dras upp får den med sig ett skiktat jordlager. Sedan är det bara att hoppas att det finns kol i lagret som är samtida med det lager jord som skottats upp i samband med att fångstgropen grävdes.

– Vi hittade kol i de tre groparna och har genom detta kunnat datera en av dem till som tidigast 5  900 f.Kr och de två andra till 2  400 f.Kr.

Att det finns kol i marken är ingen självklarhet i det här området. Kolet kommer från bränder, vilka är ovanligare i fjällmiljö än i skog.

Ett tränat öga ser direkt om det är en fångstgrop. Just de
här groparna har en viss form och är rektangulära i botten. Foto: Anna Rimpi

– De dateringar vi gjorde tyder på att groparna är gamla. Det var nämligen varmare i Sverige fram till för cirka 3  000 år sedan, och den fjällterräng som vi idag ser med fjällbjörkar och myrmark, bestod till större del av tall. Den typen av skog brinner oftare än den fjällbjörksskog som står där i dag.

Det går alltså inte att datera fångstgroparna helt precist.

– Dateringarna ger en relativ datering som ger en bakre horisont. Groparna kan inte vara äldre än det daterade kolet. Tyvärr har det varit vanligt att tolka kol från den gamla markytan som en direkt datering av gropen men det blir inte korrekt.

Men det mesta tyder ändå på att groparna grävdes under stenåldern. Det djur som jagades var primärt vildrenen, enligt Anna Rimpi.

– De lever i flock och rör sig över markerna och söker beten beroende på årstider, det gör att de lämpar sig väl för fångstgropar.

Jordlagren i norra Norrland skiljer sig mot de i södra delarna av landet. Om man gräver en decimeter ner kan man vara 10 000 år tillbaka i tiden. För arkeologer blir utmaningarna att datera fångstgroparna stora.

Har groparna använts över längre tid, har de gått i arv?

– Ja, det är möjligt.

Med tanke på mängden gropar och de fiskrika vattnen som finns här lär jägarfolken inte haft någon större brist på föda?

– De har nog levt ganska väl. Uppenbarligen har det varit en effektiv jaktmetod. Det tar tid och energi att bygga system, så det måste ha gett utdelning. Det vore korkat annars, och människor är inte korkade. Men vi vet väldigt lite om dem som bodde här, men de många fynden gör att vi kan börja ställa fler frågor och nu vill vi datera fler gropar så att vi får ett större underlag.

Hur djupa är groparna?

– När de var i bruk närmare 2 meter. En del av groparna är fortfarande nästan 1,5 meter djupa.

Några spår efter spjut i botten har de inte funnit i botten.

– Här uppe finns inte belägg för spjut i botten. Det har påträffats i Mellannorrland och Jämtland, och de är kopplade till älg. Vi får anta att det har varit många regionala skillnader i hur man har använt groparna, både till metod och vilka djur man har riktat in sig på.

NÄSTA STEG ÄR som sagt att datera fler fångstgropar i området. Det ska sedan ligga till grund för undersökningar av kontextuella sammanhang och människans bruk av fångstgropar inom fjällbjörkskogsområdet.

Men enligt Anna Rimpi är hela övre Norrland i behov av att datera de många fångstgropar som finns.

– Det har inte gjorts på över 20 år och då med gamla kol 14-metoder. Vi har bättre verktyg nu, till exempel behöver vi mycket mindre mängd kol för att kunna göra dateringar.

Karta över fångst­groparnas utspridning.