En modemedveten man från Bockstens mosse

Jonathan Lindström

Jonathan Lindström

7 okt 2022

Bockstensmannen är en kändis som har förföljt skolbarn i många årtionden. Han hittades av elvaåringen Thure Johansson och hans pappa vid torvharvning i Bockstens mosse i Halland år 1936. Där låg han nedgrävd sedan 1300-talet med pålar genom kroppen för att inte gå igen.

Bockstensmannens besvikna min kanske återspeglar orsaken till hans död. Han kan ha varit ute för driva in skatt bland bönderna, vilka vägrade och istället slog ihjäl honom. FOTO: Oscar Nilsson

HAN HAMNADE ÅRET därpå på museum, spöklikt bevarad med rödfärgat lockigt hår som ramade in skallen och de tomma ögonhålorna, och med en närmast komplett bevarad ylledräkt av medeltida snitt. Det skulle dröja närmare sjuttio år innan han genom Oscar Nilssons försorg fick ett ansikte.

– 2005 ringde jag ner till Hallands Kulturhistoriska Museum och frågade om det fanns några planer på att göra en rekonstruktion på honom. Jag brukar aldrig göra så, det är alltid museerna som ringer mig. Men i detta fall tyckte jag att den välkände mannen från Bock­stens mosse var som gjord för ett rekonstruktionsprojekt, berättar Oscar Nilsson.

MÄRKLIGT NOG HADE museet nyligen diskuterat just detta, en rekonstruktion som en del i ett större forskningsarbete om honom. En mängd experter med olika forskningsfält inom dna, isotopanalyser, dendrokronologi och dräkthistoria och mycket mer skulle uppdatera kunskapen om Bockstensmannen. Och så också ge honom ett ansikte.

– Vilken sällsynt tajming! Jag var verkligen glad över att ha lyft på luren.

Bockstensmannens skalle inramad av det välbevarade, lockiga håret. FOTO: Hallands kulturhistoriska museum

BOCKSTENSMANNEN BÖR HA varit i 35-årsåldern vid sin död, gracilt byggd och strax över 170 centi­meter lång. En hel del likfett hittades också i bukregionen, så troligen har han haft en liten kulmage.

– Vid mitt besök på museet 2005 fick jag möjlighet att se mannens skalle utanför montern. Med oerhörd försiktighet hade man plockat fram skallen med fagra röda lockar och när man nu kunde se den på nära håll kunde både jag och museet konstatera att skallen hade utsatts för en rejäl omformning.

Själva benmaterialet var nämligen lätt svampigt, eller kanske mer som gammalt läder till sin fysiska beskaffenhet. Det var väldigt urkalkat från alla år i mossen med syrorna, och detta i kombination med ett hårt tryck av tyngden från all mossa och torv ovanför honom hade förändrat skallens form. Den hade blivit tydligt platt; det saknades helt enkelt en betydande del av den ursprungliga bredden.

Bockstensmannen växer stegvis fram.
FOTO: Oscar Nilsson

– Inga vidare förutsättningar för en rekonstruktion. Så nu stod jag och museet inför ett bekymmer: Skulle vi ge upp att göra en rekonstruktion redan innan vi påbörjat den?

KRANIOFACIOLOG CLAES LAURITSEN, världsledande expert på att korrigera missbildningar och trauman i ansiktsskelett, kontaktades och utförde en av sin karriärs märkligare kirurgiska ingrepp. Inför ett pressuppbåd opererade han den 3d-printade och alltjämt tillplattade plastkopian av Bockstensmannens skalle på Sahlgrenska universitetssjukhuset, med hjälp av små sågar, skruvmejslar och ståltråd. Skallen rätades upp och en sannolik bredd kunde etableras.

– När jag sedan påbörjade mitt eget arbete på kopian blev det tydligt att mannen hade relativt finskurna drag: liten mun, en mindre näsa och relativt tätt mellan ögonen. Det lilla ansiktet passade på något estetiskt sätt fint ihop med det stora, lockiga håret.

Bockstensmannens hår, eller rättare sagt frisyr, har ett starkt individuellt uttryck som bidrar mycket till träffsäkerheten i rekonstruktionen. I stället för att som vanligt gissa kunde Oscar här kopiera det som bevisligen varit hans personliga val. Vilket inte var så lätt.

– Att få till lockarna visade sig vara ett så kvalificerat arbete att en skicklig frisör fick ordna det sista på plats på museet, med originalet att jämföra med.

Hårfärgen har också varit föremål för en del forskning. Ett danskt projekt försökte utröna den ursprungliga hårfärgen genom att utsätta nutida hårprov för samma typ av kemisk påverkan som mossen givit Bockstensmannens kalufs, om än av mångdubbelt högre koncentration. Resultatet pekade på en troligen blond ursprunglig hårfärg. Det röda inslaget verkade ha kommit från mossen.

– När min rekonstruktion var klar 2006 kunde jag nöjt konstatera att saker som vanligen är spekulativa nu i stället blev helt säkra, individuella val i hans utseende: frisyren och kläderna.

DET VETENSKAPLIGA PROJEKTET gav också många spännande resultat. Bockstensmannen var både välnärd och välklädd och var därmed välbeställd. Han var modemedveten både vad gäller frisyr och kläder men inte så dyrbart klädd att han var adelsman. Kanske var han tjänare åt hövitsmannen på Varbergs fästning eller anställd av en handelsman i staden. Han kan ha blivit ihjälslagen av bönderna i trakten, som släpade ut och grävde ner och pålade honom i mossen. Orsaken? Mordet inträffade troligen omkring åren 1350–1370, alltså under Diger­dödens lie. Kanske var han skatteindrivare, vid en tid då fogdarna pressade befolkningen extra hårt eftersom närmare hälften av skattebetalarna strukit med i sjukdomen.

Det kändes som en välgärning att låta honom bli något mer än en lockhårig fantom med pålar genom kroppen.

BOCKSTENSMANNEN ÄR SÄRKILT intressant i den pågående diskussionen om det etiska att ställa ut skelett på museer, menar Oscar.

– I hans fall är det ju särskilt motiverat, eftersom inte bara skelettet, utan även hans hår, en del vävnad och hans kläder visas upp. I min mening är det möjligheten till kunskap och förståelse som motiverar att vi fortfarande kan se hans originalskelett i montern på museet. Saken hade naturligtvis varit annorlunda om det inte pågått så mycket relevant forskning kring honom, om han i stället visats upp som ett kuriosaobjekt.

– Jag tror dessutom att vi i dag mer än i någon annan tidsålder skyddar oss från död och förgänglighet och behandlar det som något nästan onaturligt. När vi sedan möter död och blir påminda om vår egen förgänglighet blir vi både provocerade och skrämda. Som i fallet med mannen i mossen.

– Det kändes i alla fall som en välgärning att låta honom bli något mer än en lockhårig fantom med pålar genom kroppen. Att man ser, förstår och upplever att han varit en människa, med stora likheter med oss själva. Han återfår på detta sätt något av sin mänskliga dimension och värdighet.

SOMMAREN 2021 RINGDE Hallands kulturhistoriska museum upp Oscar Nilsson och hade stora nyheter. Det handlade om hårfärg, ögonfärg och hudfärg som man med förfinad teknik nu hade kunnat utläsa från hans dna.

Så hur stod sig då de danska håranalyserna som låg till grund för valet av hårfärg på rekonstruktionen femton år tidigare? Inget vidare faktiskt. Hans hår bör ha varit rejält mörkt. Däremot var hudnyans och ögonfärg mer eller mindre korrekt.

– Detta gör ju naturligtvis att rekonstruktionen på museet ska uppdateras med ny hårfärg. Och kanske även med ytterligare en detalj, som jag faktiskt inte tänker avslöja innan det är dags!