Den brinnande katten

KATTEN I BRÄNSTEN är bara tre centimeter lång. Den är hittad i den vikingatida staden Birka och kan ha varit en prydnadsfigur eller spelpjäs. Katten är vackert brandgul, men det mest gripande och historiskt betydelsefulla kattfyndet från vår forntid finns mer försynt avbildat i en bok från år 1955 om utgrävningarna i Vallhagar på Gotland.

Det rör sig om en samling små ben efter en katt i ett hus nedbränt omkring år 500 e.Kr. Kanske satte svearna fyr på byggnaden när de drog härjande fram och skulle införliva Gotland i Sveaväldet. De mänskliga invånarna rusade ut ur huset mot ett okänt öde, men katten blev kvar. Den hittades under en brunnen väggbänk, bakom ett par krossade krukor. Jag har talat med en brandinspektör som tänker sig att katten har rusat runt i det sprakande, alltmer rökfyllda huset. Sedan har hon gömt sig på sitt favoritställe, under bänken och bakom krukorna. Där brukade hon få vara ifred för våldsamt leksugna barn, och – försäkrar brandinspektören – innan lågorna nådde henne hade hon svimmat av rök och syrebrist.

Tidigare trodde arkeologerna att katter fördes hit från romarriket, men ett par fynd, bland annat en svanskota i Rasbo i Uppland, visar att katten var på plats i Sverige redan 300 f.Kr. Kanske fick vi katten via kelterna. I Sverige väntade både himmel och helvete. De fick mytisk status, exempelvis som Frejas djur, men kunde också plågas till vardags, som i en pälsdjursfarm i Sigtuna på 1100-talet. Och så har vi då också här det tidiga offret för svearnas imperialism.