Redan under jägarstenåldern såg våra bästa vänner olika ut

Går man på promenad idag kan man råka på hundar så stora att de skrämmer livet ur en, men också stackare som är så små att man riskerar att trampa sönder dem om man inte ser sig för. En stor del av variationen i hundars utseende har uppstått i ganska sen historisk tid, där vi […]

Går man på promenad idag kan man råka på hundar så stora att de skrämmer livet ur en, men också stackare som är så små att man riskerar att trampa sönder dem om man inte ser sig för. En stor del av variationen i hundars utseende har uppstått i ganska sen historisk tid, där vi bland annat brukar skylla på överdrivet avelsintresserade viktorianska gentlemen.

Nu visar en stor studie att hundarnas formrikedom tog fart redan för 11 000 år sedan, under jägarstenåldern. I studien som publiceras i Science av ett internationellt forskarlag, där Biologiska museet vid Lunds universitet ingår, analyseras 643 kranier från vargar och tidiga tamhundar med hjälp av 3D-geometrisk morfometri, det vill säga mätning av kroppsdelars form för att förstå artens utveckling. Genom att kartlägga subtila förändringar i skallform och storlek i tre dimensioner har forskarna kunnat följa hundarnas morfologiska utveckling över tiotusentals år.

– Hundars mångfald är inte bara ett resultat av viktorianska uppfödare, utan ett arv av tusentals års samevolution med människor. Tidiga former speglade de roller hundarna hade – från jakt och boskapsskötsel till skydd och sällskap, säger Maria Mostadius, intendent vid Biologiska museet vid Lunds universitet som bidragit med elva kranium till studien. Stenålderns hundar uppvisar inte samma extrema variation som dagens raser, de är alla vad vi skulle kalla mellanstora hundar.

De äldsta domesticerade hundskallarna i studien kommer från Veretye i Ryssland och är omkring 11 000 år gamla. Tidiga, varierade hundformer har även hittats i Amerika och Asien, vilket visar att hundarna snabbt började skilja sig från vargarna. En del tidiga hundtyper finns inte längre, vilket tyder på att linjer försvunnit över tid. Resultaten visar att tamhundens utveckling var en lång och ojämn process, som började innan de första tydligt domesticerade hundarna dyker upp i historien.

–Det fascinerande är att redan de allra första domesticerade hundarna uppvisade former som vi inte ser hos dagens raser. Hundar är en spegel av vår historia – deras utveckling har formats av migrationer, miljöförändringar och samhällsutveckling, säger Maria Mostadius.

Forskarna framhåller behovet av fler fynd från perioden 25 000–11 000 år sedan, särskilt från Central- och Sydvästasien, för att bättre förstå de allra första stadierna av hundens domesticering och de tidiga linjernas utveckling.

– Det hade så klart varit häftigt att hitta urhunden! Att förstå hundarnas tidiga mångfald är också att förstå oss själva – våra samhällen, våra miljöer och vårt långa samspel med djur. Hundarnas historia är i hög grad vår egen historia, säger Maria Mostadius.

Studien har letts av University of Exeter och den franska forskningsorganisationen CNRS. Totalt deltog ett 40-tal lärosäten och organisationer i projektet, som pågått sedan 2012. Förutom Biologiska museet har även Historiska museet i Lund medverkat i studien.