Alla vägar bär till Linköping

Som alla arkeologer vet är det inte jättekul alls att rensa stenpackning, man får ont både i handlederna och ryggen, säger Linus Hagberg vid Arkeologerna, men här såg vi med en gång en otroligt fin konstruktion som framträdde under rensningen. Det är som att måla huset, man ser resultatet direkt. Det gjorde utgrävningen rolig, och dessutom hade vi strålande väder!

Under sommaren har personal från Arkeologerna grävt fram unikt välbyggda vägsträckningar i gärdena på Berga äng utanför Linköping. Vägarna är närmare 2 000 år gamla, och konstruktionen har sannolikt haft romersk förebild. Många stormän från Östergötland och övriga Norden besökte romarriket, där de kunde tjänstgöra som krigare. När de återvände hem förde de med sig både guld och intryck av den romerska ingenjörskonsten.

En längre sträckning och en kortare vägsnutt har grävts fram. I en sumpig del av sträckningen intill Tinnerbäcken har vägen haft sin mest solida konstruktion. Där har ett grundskikt byggts upp med dryga halvmetern stora stenar som har lagts fem i bredd. Ovanpå grundskiktet lade man sedan två, tre skift av skärvsten. Skärvsten är en restprodukt från bruket att använda stenar som värmemagasin vid matlagning och uppvärmning. Större stenar har lagts som avgränsande kantstenar. Vägbredden mellan kantstenarna är omkring 2,4 meter, som överensstämmer med minimimåttet för bredden på romerska raksträckor. Kurviga vägar skulle vara dubbelt så breda.

– Vi har tidigare hittat vägpartier på andra platser kring Linköping, säger Karin Linderblad, om än inte av samma robusta kvalitet. Men det verkar ha funnits kilometervis av vägar i ett vägnät, som sammanband flera gårdar. Det handlar alltså inte om enskilda gårdars initiativ, utan bör ha varit en gemensam byggverksamhet, initierad av de mäktigaste invånarna i bygden.

Den massiva vägkonstruktionen i bäckens närhet kan förklaras av att området var sankt, kanske särskilt under vår och höstfloder.
– Konstruktionen bar den drygt 20 ton tunga grävmaskinen utan att det blev någon som helst sättning i packningen. Maskinen sjönk inte ned en millimeter! berättar Linus Hagberg.

Orsaken till att vägarna övergavs och växte igen kan vara att den östgötska bebyggelsen omstrukturerades under den yngre järnåldern eller den äldsta medeltiden.

– Vägarna har kommit till under romersk järnålder, säger Karin Lindblad, kanske relativt tidigt, omkring 200 e.Kr. eller tidigare. Vi hittar tidstypiska kasserade malstenar bland kantstenarna, både underliggare med konkav ovansida och malstenslöpare. Säden lades på underliggaren och maldes genom att löparen drogs eller rullades fram och tillbaka. Vi kan också se att vägen stryker längs kanten av en bytomt som var i bruk under romersk järnålder. Snart får vi kolfjortondateringar som ger oss en säkrare bestämning av vägens ålder.