Ätten är värst! – Släkträkning, omgiften och förfadern som försvann

Genom denna namnrika inskrift lär vi känna sex släktled av en vikingatida Smålandssläkt. Stenens enkla utförande talar för att den har rests någon gång under 1000-talets första hälft och om man räknar cirka trettio år per generation bör den äldsta förfadern Tägn ha levt någon gång kring mitten av 800-talet, alltså under den tid då Varin reste den berömda Rökstenen i Östergötland och Ansgar kom till Birka.
I den norska Gulatingslagen från 1100-talet stadgas att jord måste ha gått i arv fem gånger i samma släktlinje för att räknas som odal det vill säga jord som man hade full äganderätt till. Förmodligen är det detta som Ärinvard har velat visa genom att räkna upp sina fem langfeðr och fästa deras namn i sten. Från de norska medeltidslagarna finns också exempel på att man i tvister om odaljord kunde behöva telja langfeðr til haugs ok heiðni det vill säga räkna sina förfäder ända tillbaka till hednisk tid, vilket ju kunde svara mot en betydligt längre tidsrymd. För att hävda rätten till gården behövde man alltså veta namnen på de förfäder som vilade i högarna på gårdsgravfältet. Att Ärinvard inte bara har nöjt sig med att hugfästa minnet av sin egen far utan även sina förfäder hade säkert sina speciella skäl, men om detta ger tyvärr inskriften inget besked.

Att runstenstexterna bjuder på så långa släktlinjer som på stenen i Norra Sandsjö är inte vanligt och den enda motsvarigheten finns på Malstastenen i Hälsingland (nu på Hälsinglands museum i Hudiksvall), där den manliga släktlinjen omfattar hela sex led (sju om stenresaren räknas in) och där det också finns en kvinnlig linje, som dock bara består av tre led: »Groa var Hä-Gylves moder. Och sedan Berglöv. Och sedan Gudrun.» På Malstastenen finns också uppgifter om flera jordförvärv.
Dessa två runstenar utgör undantag och har kanske tillkommit under speciella förhållanden. Det vanligaste är att texten på en runsten endast omfattar kärnfamiljen. I sin enklaste form kan det stå som på den sten som sitter inmurad i Vårdsbergs kyrka i Östergötland: »Östen reste denna sten efter Tore, sin fader». Kanske behövde man i normalfallet inte bevisa mer än så. Östen kan ha varit det enda barnet eller också var han den äldste sonen och den ende som kunde göra anspråk på gården.
I Mälardalen är det inte ovanligt att betydligt fler familjemedlemmar finns omnämnda som exempelvis på Väsby­stenen på Värmdö: »Skalle och Sibbe och Livsten lät resa stenen efter Andvätt, sin fader, och Gillög efter sin make.» Enligt historikern Birgit Sawyer kan detta bero på att olika arvssystem har tillämpats i olika delar av landet under denna tid. Familjerelationerna var tydligen mycket viktiga, eftersom de vanligtvis redovisas så noggrant. När storbonden Jarla­bankes farmor Estrid i sitt andra gifte skulle hugfästa makens minne i en häll vid Harg i Skånela valde hon formuleringen »Estrid lät göra bron efter Ingvar, sin man, och efter Ragnvald, hans son», där det tydligt framgår att hon inte var Ragnvalds mor.
De namnrika inskrifterna i kombination med de noggranna angivelserna om släktskap gör att vi i vissa fall har kunnat kartlägga vikingatida släkter i flera led. Den mest kända är naturligtvis den så kallade Jarlabankeätten i Uppland, där det genom 15 runristningar i framför allt Täby och Vallentuna utanför Stockholm är möjligt att rita upp ett släktträd som omfattar 18 personer i fyra släktled.

Ändå är detta säkert bara en mindre del av de personer som ingick i släkten och många har säkert blivit förbigångna, inte minst de döttrar som måste ha funnits. Av de 18 personer som figurerar på runstenarna är endast fem kvinnor och de har då alltid rollen som maka eller mor.
En ätt som däremot ser ut att ha dominerats av kvinnor är den som förekommer på Hillersjöhällen i Hilleshög på Mälar­öarna. Inskriften är den längsta i Uppland och bör ursprungligen ha bestått av uppåt trehundra runor. Här berättas om Gerlög och hennes dotter Inga. Båda har varit gifta två gånger och alla deras barn – undantaget Inga – har dött i ung ålder. Deras respektive män har dessförinnan avlidit och eftersom barnet då först fått ärva har sedan egendomen gått till modern. Så var exempelvis fallet i Ingas äktenskap med Ragnfast i Snottsta, som också finns dokumenterat i de inte mindre än fyra runristningar som hon lät runristaren Fot utföra till hans minne vid gården Snottsta i Markim. En av dessa finns i en berghäll, som säkert har legat på själva gårdstunet. Där får vi veta att Ragnfast ensam ägde gården efter sin far Sigfast. Att denna uppgift höggs i en fast häll som inte kan flyttas är säkert ingen tillfällighet.
Inga reste också två runstenar nära gården, där hon hade låtit göra en bro till Ragnfasts minne. Förutom minnesformeln har hon på vardera stenen lagt till ytterligare ett par upplysningar om sin make: »Han var bror till Gyrid och Estrid» respektive »Assur var hans huskarl». På en tredje runsten som fanns vid grannbebyggelsen Vreta men som numera är försvunnen har minnesformeln följts av det lakoniska »Hon kom till arv efter sitt barn».
Det har föreslagits att den Estrid som var syster till Ragnfast i Snottsta är identisk med Jarlabankes farmor och i så fall kan de båda ätterna knytas samman. Den andra systern Gyrid skulle då kunna vara samma Gyrid som gifte sig med storbonden Ulv i Skålhamra på den västra sidan av Vallentunasjön. Ulvs hustru var samtidigt kusin till Ulv i Borresta i Orkesta, som enligt runstenarnas vittnesbörd inte bara hade tagit tre dana­gälder i England utan också var Upplands förste namngivne runristare.
I vissa fall kan vi genom namnkombinationerna och uppgifterna om släktskap vara helt säkra på att det måste röra sig om samma personer och samma släkt, i andra fall handlar det om möjligheter som inte går att bekräfta. Svårast är det givetvis när personer bär namn som av runstenarna att döma har varit mycket vanliga. Ett sådant är exempelvis Ulfʀ, men i fallet med Ulv i Skålhamra och Ulv i Borresta har runristaren (som är identisk med den senare) lyckligtvis lagt till gårdsnamnet. Inte ens ett mycket ovanligt namn är någon garanti för att det måste handla om samma person. På den ryktbara Granbyhällen i Orkesta bär en av dem som har låtit hugga hällen ett namn som skrivs uarkas. Samma namn finns också på en runsten vid Skepptuna kyrka, men där i formen uarhas. Namnet tolkas enklast som ett ursprungligt binamn Varghǫss med betydelsen ’grå som en varg’. Avståndet mellan platserna är 15 kilometer och stenarna ser av ornamentiken ut att tillhöra ungefär samma tid, men att döma av de övriga uppgifterna i inskrifterna kan personerna inte vara identiska. Däremot kan man ju tänka sig att det har funnits någon släktförbindelse på längre håll.
Identifikationerna bör också gärna stämma med runstenskronologin, så att man inte för samman personer som inte kan ha varit samtida. Här finns vissa risker för cirkelbevis, eftersom denna kronologi förutom antagandet om en viss stilutveckling och en del arkeologiskt daterade föremål också bygger på de genealogiska uppgifterna på runstenarna.

Ser man på ett landskap som Uppland är känslan att stilutvecklingen har gått mycket snabbt. Det är nästan som om runristarna skulle ha tävlat med varandra i att förändra det konstnärliga uttrycket. Den Gyrid som var gift med Ulv i Skålhamra finns exempelvis omnämnd på en runsten som bör ha rests någon gång i början av 1000-talet, men hon har också själv tagit initiativet till en sten som enligt den nu vedertagna runstenskronologin ska tillhöra perioden cirka 1070–1100. Rimligtvis har hon blivit mycket gammal, men exempel som detta tyder på att det kan finnas en större överlappning mellan de olika stilgrupperna än vad man kanske har velat erkänna. Med tanke på att medellivslängden på vikingatiden inte var mer än cirka 40–45 år måste vi dessutom räkna med att många kvinnor giftes bort som mycket unga med ”äldre” män, vilket ger svårbedömda förskjutningar i det kronologiska bygget.
Även om man på vikingatiden uppenbarligen var mån om att hålla reda på alla släkttrådar möter vi sentida läsare emellanåt texter där vi tvekar hur de egentligen ska förstås. Ett knivigt fall finns exempelvis på den berömda Sigurdsristningen utanför Eskilstuna i Södermanland. Här är det bildframställningarna ur sagan om Sigurd Fafnesbane som brukar ta all uppmärksamhet och det är nog ganska få som har funderat på vad som står i runtexten. I en ordagrann översättning lyder den:
»Sigrid gjorde denna bro, Alriks moder, Orms dotter, för Holmgers själ, Sygröds faders, sin makes»

Detta är en text som man kan behöva läsa både en och två gånger och fundera på vad den betyder. Det som ställer till det är att bron byggdes för någons själ, vilket har tvingat ristaren att stapla genitivattributen på varandra i slutet av inskriften. De fem sista orden – Holmgæiʀs, faður Sigrøðaʀ, bōanda sīns – är faktiskt alla böjda i genitiv och rent formellt kan Holmger antingen ha varit Sigrids make eller hennes svärfar. Saken kompliceras av den stora runstenen vid Kungshållet i Kjula, som den nämnde Alrik, »Sigrids son», har rest till minne av sin far Spjut, vilket tydligt visar att han inte kan vara son till Holmger. En forskare försökte lösa problemet genom att anta att Spjut var Holmgers binamn under vilket han hade gjort sig känd på sina resor i västerled.
I en så flitigt anlitad källa som Wikipedia påstås att det är omöjligt att avgöra vem Sigrid har varit gift med, men egentligen fick gåtan sin lösning för mer än trettio år sedan. Judith Jesch kunde då konstatera att dubbla appositioner av typen »Alriks moder, Orms dotter» på runstenarna alltid tycks syfta på en och samma person. Precis som Sigrid både var mor till Alrik och dotter till Orm måste alltså Holmger ha varit far till Sygröd och make till Sigrid.
Förklaringen till formuleringen är säkert att Sigrid och Holmger båda hade varit gifta tidigare och att Alrik och Sygröd var barn från deras tidigare äktenskap. Sådana familjekonstellationer var nog inte ovanliga under vikinga­tiden och när arv skulle utskiftas var det viktigt att hålla reda på vem som var barn till vem.
En inblick i Holmgers första familj får vi genom den runsten som står vid Bro kyrka i Upplands-Bro utanför Stockholm. Den är rest av hans dotter Ginnlög som sannolikt var född i detta äktenskap. Början av texten lyder: »Ginnlög, Holmgers dotter, syster till Sygröd och till Göt, hon lät göra denna bro och resa denna sten efter Assur, sin man, Håkon jarls son.» Att det här nämns en Holmger som hade sonen Sygröd är en garant för att det måste handla om samma personer även om Sigurdsristningen ligger på andra sidan Mälaren och avståndet uppgår till nästan 6 mil fågelvägen. Utan tvivel var det ett fint gifte, eftersom Assur var son till en jarl.

En som delade vikingatidens fascination för genealogier var vår förste riksantikvarie Johannes Bureus – eller Johan Bure som han egentligen hette. Hösten 1599 hade han fått pass att resa runt i landet för att avbilda runstenar och året efter begav han sig ut på en årslång resa till Norrland, där han inte bara tänkte undersöka runinskrifter utan också söka sitt ursprung. Namnet Bure som han hade tillägnat sig kom från hans mors sida och där hade släkten norrländska rötter.
Vid Nolby i Medelpad stötte han på en runsten, som nog kom att prägla hans uppfattning om både sitt eget och runornas ursprung. Den var nämligen rest till minne av en person vars namn skrevs buri, vilket givetvis måste vara en anfader. Detta fick honom att intressera sig för allt där ordet bur verkade ingå. De släktingar som han träffade under resan gav honom utförliga uppgifter om tidigare släktlinjer vilka ledde tillbaka till en »Gamle Olof», som givetvis hade varit bosatt i Bureå i Västerbotten.

På återresan våren 1601 fick Bure i Sköns kyrka i Medelpad se en gravhäll med en vapensköld. En sägen gjorde gällande att den hade tillhört Fale den unge som under ett krig med Danmark skulle ha räddat kungens son och fört honom till Medelpad där han hade uppfostrat honom på sin fädernegård »Byrstadh» det vill säga dagens Birsta norr om Sundsvall. Bure drog av ortnamnet slutsatsen att denne Fale måste ha varit en »bure» och kallade honom Fale Bure den unge och placerade in honom tidigt i släkten. Vapenskölden tog han som intäkt på att denne hade varit en adelsman. Genom att kombinera historiska källor med runstensuppgifter lyckades Bure också fylla på släktträdet med fler förfäder som exempelvis »Tord i Byr» som skulle ha byggt den första kyrkan i Skokloster.
År 2008 upptäcktes i Riksarkivet i Finland en släktbok som Bure hade sammanställt. Den var tidigare delvis känd genom avskrifter från 1700-talet, men detta var ett egenhändigt original daterat 1613. Släktträden i boken omfattar inte mindre än 2 700 personer och är en mycket ärlig redovisning där varken utomäktenskapliga barn eller personer med bristande vandel har uteslutits. Bure uppvisar som släktforskare samma noggrannhet och intresse för detaljer som när det gällde runor.
DNA-analyser som gjordes på bureättlingar för några år sedan lär också bekräfta att flera av de släktlinjer som utgår från Gamle Olof i Bureå är riktiga. Tord i Byr och Fale Bure finns givetvis också med i boken, men kan lätt avfärdas som fantasiprodukter, även om de säkert kommer att leva kvar på många släktforskarsajter.

Inte heller tolkningen av runföljden buri som »Bure» på Nolbystenen tål en närmare granskning. Skrivningen förutsätter en grundform *buriʀ, som enklast tolkas som Bȳriʀ »Byre», ett namn som tycks förekomma i en del ortnamn. Birsta i Skön kan faktiskt vara ett av dessa, så på den punkten var Johan Bure egentligen inte helt fel ute även om någon Fale Bure aldrig har funnits.