Del 6 – sjöbottenprover på klassisk mark

Efter en dryg vecka på Oden närmar vi oss nu de områden vi tänker ta sjöbottenprover i. Wulff Land tillhör de platser där vi har våra första sjöar i. Det här är områden som har begränsat med kända fornlämningar, även med arktiska mått. Kanske för att det aldrig fanns mycket människor här, men mer sannolikt för att det är stört omöjligt att fältarbeta här utan isbrytare och helikoptrar och en stor organisation bakom sig. Dock finns ändå några av Eigil Knuths klassiska platser här, och då tänker jag på Memnon I och Memnon II. Två Independence I (den första gruppen på Grönland) lämningar på N. P. Johansen Land bredvid Wulff Land, fantasifullt namngivna av Eigil.

Eigil Knuth, som med dagens ögon var en något kolonial adelsman, men som samtidigt förde upp den nordgrönländska arkeologin på agendan. Bild ur boken The Northernmost Ruins of the Globe av Bjarne Grönnow och Jens Fog Jensen.

Eigil Knuth är värd en egen paragraf. Han är den arktiska arkeologins oomtvistade patriark. Men han var också en upptäcktsresande som ville gå sin egen väg och inte alltid gick i takt med resten av arkeologisamfundet. Eigil levde under nästan hela 1900-talet (1903-1996), och hade en lång karriär som arkeolog och upptäcktsresande på norra Grönland vilken sträckte sig över större delen av hans liv. Först med ett litet Tiger Moth flygplan, sedan med större Catalina flygplan och till slut från en forskningsstation på Peary Land. Många av de klassiska siterna på norra Grönland är upptäckta, grävda, och beskrivna av Eigil Knuth. Och även om han blev omsprungen av arkeologer som hade ett modernare synsätt och modernare tekniker under slutet av sin karriär så vilar mycket av den arktiska arkeologin på hans 1900-tals arbeten. Vill man läsa en uppdaterad Grönländsk arkeologi är det bättre att läsa Chrstian Koch Madsen, Bjarne Grønnow och Hans Christian Gulløv, men om högre makter gav mig möjligheten att ta en kopp kaffe med Eigil Knuth med tillhörande kaffe-diskussion skulle jag inte tacka nej.

Men det är inte Eigil Knuths fyndplatser vi skall till utan sjöar på Wulff Land och Nares Land. Där förväntar vi oss en molekylär arkeogenetik baserad på vad vi hittar och inte hittar för DNA i sjöbottensedimenten, och hur vi kan relatera det till vad vi vet om de olika paleo-inuit grupperna jag tidigare har beskrivit här på bloggen.

Fredrik Sandberg

Fredrik Sandberg

PUBLICERAD: 2024-09-06

Relaterat innehåll