Grävande arkeolog – ett drömyrke

Ledare ur nr 5 2020.

Så här dags har många arkeologer kommit in från fält och är lyckliga, antingen för att de har gjort fina fynd eller för att de slipper ifrån en fyndlös grävsäsong och ruskigt höstväder. Det finns fler fördelar med att vara grävande arkeolog, som nöjet att arbeta utomhus i sommarväder och inomhus i vinterväder, att ständigt vara på upptäcktsfärd i fält och vid skrivbordet och oavbrutet lära sig nytt om allt möjligt. Arkeolog är inte minst ett drömyrke på det sättet att det inbegriper grovarbete med plasthjälm, hackor, spadar och bullrande maskiner, finlirsgräv med skärslev i mjuk sand och fågelkvitter, högteknologiska laboratorieanalyser med plingande utrustning, stillsamt skrivarbete och fikastundssamtal.   

Min egen upptäcktsfärd företar jag numera kedjad vid skrivbordet.
Som nybliven chefredaktör kan jag konstatera att det är mycket att hålla reda på när man driver en tidning, men det är underbart roligt! När detta
nummer distribueras ska i alla fall vår hemsida och våra mejladresser fungera oklanderligt, har det utlovats. Vi har också fått en fantastisk
formgivning med vår nya medarbetare Fanny Cederlund. 

På de följande sidorna får ni ta del av ett axplock av arkeologernas
spännande upptäckter under den gångna säsongen, alltifrån guldgubbar och en näbbfibula till kritpipor och en hel fiskarby. Egentligen finns det oändligt mycket mer att rapportera, men utrymmet är begränsat.
Framöver är tanken att öka tidningens sidantal, och så ska naturligtvis webben blomstra! 

Ni får stifta bekantskap med två gudinnor med entourage, järnålderns Freja och hennes loskinnsprydda tjänarinnor samt bronsålderns motsvarighet till havsgudinnan Ran och hennes olyckliga offer. Dessutom bjuder vi på ett rykande färskt hemma-hos-reportage: en ötsgötsk småkungafamilj visar upp sin ståndsmässiga boendemiljö. Kungariket försvann för tusen år sedan, men vi kan ännu ana den högtidsprakt drottningar och kungar omgav sig med. 

Välkomna också att följa med på herulernas tvåhundra-femtioåriga odyssé genom Europa. De hade en sällsynt förmåga att hamna snett i tillvaron, att bränna ner Aten var osedvanligt dumt. Men likt Odysseus själv lyckades åtminstone en del av dem återvända till sina mytiska anfäders hem i finalen. Slutligen är jag mycket nöjd med att kunna presentera Sven-Gunnar Broström, hällristningslegendaren, som delar
med sig av sitt djupa kunnande om hur man söker och finner
forntidens bilder i sten. 

Jonathan Lindström, chefredaktör Populär Arkeologi.