Statens fastighetsverk svarar på kritiken: Därför säljer vi kulturarvet på Helgö

I en debattartikel i Populär Arkeologi nr 1 2021 hävdar Gunilla Lindberg, kulturpolitiker i Ekerö kommun, att det pågår en maktkamp mellan Statens fastighetsverk (SFV) och Luruddens tomtägarförening om Helgöboplatsen i Ekerö kommun. Det stämmer inte. Också andra påståenden i artikeln behöver korrigeras. Därför vill SFV göra några viktiga klarlägganden

Helgö är en av de mest kända och uppmärksammade fornlämningsmiljöerna i Sverige. Många professorer, forskare och grävande arkeologer har forskat om platsen, i princip alla som läst arkeologi känner till den. Det blir därför en mycket synlig plats i det arkeologiska medvetandet och en plats med mycket högt vetenskapligt och symboliskt värde. Därför är det särskilt viktigt att förstå varför SFV säljer marken på Helgö.

Staten äger och SFV förvaltar sex fastigheter inom Helgö i Ekerö kommun. Dessa berör delar av några av de fornlämningar som ingår i Helgökomplexet. Förvaltningen övertogs 1 januari 2015 från Riksantikvarieämbetet (RAÄ). Området där fastigheterna finns består av ett åttiotal fritidsfastigheter som avstyckades efter en byggnadsplan från 1943. I området finns även vägar och naturmark. Fornlämningsområdet är klassat som riksintresse.

SFV förvaltar endast 15 procent

Vägar och naturmark ligger till stor del inom fastigheten Helgö-Bona som ägs av den fastighetsägareförening som bildades i samband med att byggnadsplanen genomfördes. Stora delar av fornlämningsområdena ligger på denna fastighet. De fritidshustomter som staten äger gränsar till naturmarken och består av en mindre del av det totala fornlämningsområdet, cirka 15 procent. Luruddens fastighetsägarförening äger med andra ord 85 procent av fornlämningarna inom den aktuella fastigheten redan idag. Vilka områden SFV förvaltar beskrivs på kartan nedan.

SFV förvaltar fastigheterna som illustreras med streck och gröna punkter. Det blå området tillhör redan föreningen. Det brunmarkerade området är fornlämningar.

Ekerö kommun upprättade 2015 en detaljplan över området. Syftet var att utöka byggrätter inom befintliga bostadsfastigheter med hänsyn till platsens kulturhistoriska värde och att underlätta så att fler fritidshus kan permanentas. Eftersom SFV blev markägare först 2015 kunde vi inte yttra oss i frågan under det förberedande detaljplanearbetet.

Luruddens fastighetsägareförening ansökte 2017 om lantmäteriförrättning för att bilda en gemensamhetsanläggning med detaljplanen som stöd. Gemensamhetsanläggningen omfattar bland annat fem av de sex fastigheterna som tillhör SFV. SFV har med stöd av plan- och bygglagen yrkat att fastigheterna ska inlösas av föreningen vilket är ett naturligt steg när planen har vunnit laga kraft. Genom planprocessen och beslutet att anta detaljplanen har berörda myndigheter (länsstyrelsen, kommunen och RAÄ) ansett att en sammanhållen förvaltning av området ska ske genom enskilt huvudmannaskap. Fastighetsägarföreningens inlösen av fastigheterna innebär med andra ord endast ett genomförande av planbeslutet.

En oberoende auktoriserad värderare har värderat marken och SFV har inga invändningar mot värderingen. SFV och Ekerö kommun har haft ett informationsmöte om SFV:s beslut.

SFV har ett regeringsuppdrag att se över statens ägande utifrån Kulturarvspropositionen prop. 2016/17:116, uppdraget utgår från utredningen ”Statens kulturfastigheter – urval och förvaltning för framtiden” (SOU 2013:55). I utredningen anges att fastigheterna på Helgö inte behöver behållas i statlig ägo av kultur­historiska skäl. Det är inte genom statligt ägande som fornlämningar skyddas idag utan genom lagar som kulturmiljölagen, miljöbalken samt plan- och bygglagen med flera.

Betryggande skydd

Fornlämningsområdet på Helgö har dokumenterat höga kulturhistoriska värden och omfattas av ett betryggande skydd genom Kulturmiljölagen. Fornlämningarna skyddas även genom detaljplanen som inte tillåter exploatering av området. Att nu tomtägarföreningen måste ta hand om skötseln, när SFV bedömer att marken inte är lämplig att behålla, beror på att Ekerö kommun har beslutat om enskilt huvudmannaskap för den allmänna platsen där gravfälten ligger. Det innebär att det är de enskilda fastighetsägarna som ska sköta marken.

Enligt fastighetsägarföreningen känner vissa medlemmar oro för att äga och förvalta fornlämningarna på statens fastigheter. Men det borde inte bli ett problem eftersom Länsstyrelsen med stöd av kulturmiljölagen får vidta åtgärder som behövs för att skydda och vårda fornlämningen. Röjning, iordningställande och inhägnad är exempel på sådana åtgärder. Dessutom förvaltar fastighetsägarföreningen som sagt redan den absoluta merparten av fornlämningsområdet.

Fastighetsägarföreningen tycker att kostnaden för inlösen av fastigheterna är betungande. Lantmäterimyndigheten har låtit utreda den rättsliga inlösenersättningen. Med hänsyn till SFV:s uppdrag och gällande regelverk har SFV inte möjlighet att efterskänka eller nedsätta den ersättning som lagligen tillkommer staten i detta ärende.

Jon Granstedt, enhetschef SFV Fastighetsrätt

Forskare sprider vanföreställningar om tv-serien De första svenskarna

Anna Källén, Centrum för kritiska kulturarvsstudier, Stockholms universitet, menar att Populär Arkeologis chefredaktör Jonathan Lindström samt hans kolleger inom det arkeogenetiska ATLAS-projektet i tv och massmedia förmedlar en uppfattning om Sveriges historia som överensstämmer med den som omhuldas av extremnationalister, rasister och nazister. Det här är djupt kränkande beskyllningar, som kräver att Källén förvanskar uttalanden och bortser från vad empirin visar. Jonathan Lindström svarar här på kritiken samt undrar om Källéns resonemang är acceptabla i akademiska sammanhang.

Text: Jonathan Lindström
Foto: SVT

När man som jag medverkar i tv-program om arkeologi får man räkna med att tittare har åsikter. Ibland kan det bli lite onyanserat. I SVT-serien ”De första svenskarna” som sändes häromåret presenterade vi stenålderns och bronsålderns historia i Sverige, inklusive de senaste årens analyser av forntida människors DNA, det som kallas arkeogenetik. Arkeogenetiken bekräftade tidigare tolkningar om pionjärbosättningen som baserar sig på bland annat stenteknologiska analyser, vilka visade att människor flyttat in först från söder och sedan från norr eller öster. Att vi också berättade om mer oväntade resultat, som att de första invandrarna var mörkhyade och blåögda tycks dock ha varit svårt att svälja för rasistiskt orienterade tittare men även för Anna Källén på Centrum för kritiska kulturarvsstudier vid Stockholms universitet.

Av de förra har jag blivit kallad ”kommunisthora”, ”charlatan” och ”stockholmsk PK-fjolla” och den kraftigt högerorienterade tidningen Fria tider var mäkta irriterad på att vi visade upp människor med mörk hy.

Liknande främlingsfientliga åsikter kom till uttryck när SVT ett år tidigare sände vår serie ”Vikingarnas liv”. Bland kritikerna utmärker sig en riksdagsman genom att påstå att SVT sprider politiskt korrekta lögner och att jag hävdade att allt av kulturellt värde kom utifrån, vilket jag inte riktigt känner igen. Han tycks också mena att han själv kunde forntidshistoria bättre än jag, trots mina snart 35 år i yrket. Sin överlägsenhet visade han elegant upp genom att påpeka att vi hade en ”mycket avancerad silversmideskonst häruppe i Ultima Thule” och att kvinnor var i det närmaste jämlika med männen. Det förra är en smaksak, det senare är fel, för övrigt. Och så avslutar han med den för en riksdagsman lite oroväckande slutsatsen, att eftersom vi inte har samma uppfattning om vikingatiden så borde jag inte vara arkeolog.

Så länge vi lever i en demokrati får jag dras med riksdagsmannen och han med mig. En sak är dock säker, när ens uppfattning om det förflutna krockar med forskningsresultaten bör man ändra åsikt. Att låta sin ideologiska uppfattning styra vad källorna säger hör inte hemma på universitetet.

Därför är det djupt obehagligt när en forskare knuten till universitetet med åtta miljoner kronor i bidrag på liknande sätt som riksdagsmannen grundlöst kritiserar och vantolkar forskningsresultat. Här hittar vi en inverterad anklagelse från dem som kallat mig ”PK-fjolla”. Nu underblåser jag istället högerextremismen.

Vi är framme vid Anna Källén, vid ovan nämnda centrum, som har skrivit artikeln ”De första svenskarna – arkeogenetik och historisk identitet” publicerad i tidskriften Fronesis tidigare i år (tidskriftsnamnet betyder ”gott omdöme”).

I artikeln tar hon sig an tv-serien ”De första svenskarna”. Hon bestämmer den egentliga innebörden i vad jag säger (faktiskt inte alls vad jag eller tv-tittarna trodde!), hon tror sig dekonstruera den arkeogenetiska forskningen och utifrån denna fantasifulla grund kritiserar hon hur arkeogenetikerna för ut sina resultat till allmänheten. I mejl till mig (2020-09-02) har Källén trots detta påpekat att hon inte alls har skrivit en polemisk text. Hon vill inte heller debattera frågan, ”det är alldeles för komplicerat”. Som vi ska se kräver det stor kreativitet att inte uppfatta artikeln som tydligt polemisk. Tyvärr måste nog Källén, likt alla som menar sig syssla med vetenskap, räkna med att bli granskad och kritiserad.

Källén rivstartar med att ge en selektiv beskrivning av tv-programmen, och konstaterar sedan att min fråga vilka var egentligen de första svenskarna? ”vilar på föreställningen att nationell identitet skulle vara något som existerar bortom, till och med flera tusen år före själva nationalstatens uppkomst”. Inte nog med det, ska genetisk forskning användas för detta förutsätter det ”att en människas identitet (vem hon verkligen är) till väsentlig del bestäms av hennes arvsmassa.”

Källén visar här att hon har ett extremnationalistiskt och rasistiskt perspektiv, som hon också vill tillskriva mig. Om vi bortser från klumpigheten och den personliga förolämpningen, så finns det också något att säga om Källéns avsiktliga misstolkning av min fråga.

Det är en form av ordmärkande som ligger till grund för hennes kritik. Alla vet att ett vardagligt språk är det enda sättet att nå fram till tv-tittare, som inte är bevandrade i vetenskaplig terminologi och definitioner. Det ingår i överenskommelsen. Att tro att tv-tittarna skulle få för sig att frågan vilka var egentligen de första svenskarna? mynnar ut i en beskrivning av stenåldersjägare med en gulblå flagga vajandes vid röda stugor är inte bara att förolämpa människors intelligens. Det är också djupt ohederligt. Frågan handlar naturligtvis om ”Vilka var de första människorna i det geografiska område vi kallar Sverige idag, när kom de, varifrån kom de, hur levde de, hur såg de ut etc?”

Allt det här visste Källén också, jag förklarade det när hon intervjuade mig, men det valde hon att lägga i en fotnot i liten stil längst bak i artikeln. Ett kryphål undan att stämplas som ohederlig.

Efter att ha förolämpat tittarnas intelligens beskyller Källén mig och arkeogenetikerna för att skapa ”föreställningar om essentiella genetiska grupper utifrån faktorer som har med utseende att göra” och att vi i programmet har tagit fram en ”idealtyp som liknar ’nordeuropéer’”. På så sätt görs arkeogenetiken, enligt Källén, ”användbar för politiska aktörer med intresse för essentiell nationell identitet”. Det vill säga rasister. Ingen liten anklagelse. Minns väl att hon samtidigt har uppfattningen att hon inte har skrivit en polemisk text och att hon inte heller vill debattera den. Kanske för att hon argumenterar med och mot sig själv, för det ska noga påpekas här: Det är Källén som pratar om att identitet och en människas essens är knuten till genetiken, likt högerextremisterna vi mötte i inledningen av texten. Det är en grotesk inställning. Arkeogenetiken ägnar sig inte åt identitet. Dess resultat är att likställa med exempelvis keramikstudier, som en av flera metoder att kartlägga människan som kulturvarelse, hur hon har levt och agerat. Arkeogenetiken kan exempelvis belysa människors långsiktiga geografiska bakgrund, och därmed bidra till vår förståelse av migrationer och samhällsförändringar.

Vidare konstaterar Källén att jag genom att mitt DNA analyseras förutsätter att vi som bor här i Sverige idag definieras som en genetiskt sammanhållen grupp, som jag representerar.  Hon hävdar att jag har samma uppfattning som Kossinna, en idag ökänd arkeolog vars tankegångar tydligt länkade till resonemang inom 1900-talets nazism och rasism. Detta alltså i en tidskrift som heter Gott omdöme, på grekiska.

Självklart förstår hon, liksom tv-tittarna, att vad jag tydligt illustrerar är att jag, liksom många andra människor med far- och morföräldrar födda i Nordeuropa i slutet av 1800-talet, har ärvt gener från människor som bodde i samma område ännu längre tillbaka i tiden. Resultaten av analyserna visade just detta – det vill säga att min genetik innehåller många olika komponenter, komponenter jag delar med många människor i norra Europa och inom det geografiska området för många olika nationer. Dessa gener uppvisar komplexa forntida migrationsmönster, och är alltså en hjälp att belysa människan som kulturvarelse och även aspekter av hennes historia. Men Källén väljer naturligtvis medvetet att överföra sitt på förhand bestämda rasistiska perspektiv på mig.

Lite vid sidan av kritiken mot tv-programmet och ATLAS-projektet kritiserar också Källén kommersiella sajter som erbjuder arkeogenetiska studier åt släktforskare och andra intresserade. Jag tycker själv att sådana sajter till betydande del erbjuder ytliga, ointressanta, opålitliga och ibland felaktiga data. Däremot ställer jag mig oförstående till att Källén associerar till att de förstärker etnonationalism. Med sina uppenbara brister är ju nationsangivelserna enbart geografiska begrepp, och det tror jag alla förstår utom Källén, som här än en gång visar sitt förakt för andras fattningsförmåga. Min erfarenhet är också att för de flesta människor innebär resultaten det omvända, de gläds åt en geografiskt varierad bakgrund, och blir besvikna om den tycks begränsad. För människor som av olika anledningar inte har tillgång till sin släkthistoria, exempelvis amerikanska slavättlingar, människor som saknar kunskap om sina biologiska föräldrar och andra som saknar skriftlig historisk dokumentation, är ju detta en fantastisk möjlighet till information. Ska dessa människor stämplas som rasister och extremnationalister?

Källén konstaterar att de av henne avsiktligt vantolkade exemplen är ”typiska för den populära ’diskurs’ som har uppstått kring arkeogenetik”. Källén har alltså konstruerat en diskurs – som här främst gäller åsikter om ”svenskarnas” historia – som hon klistrar på mig och mina kolleger i ATLAS-projektet, vilket är helt felaktigt och djupt kränkande.

Källén ger i sin text även sin bild av arkeogenetikens forskningshistoria, och misstänkliggör användningen av dess resultat vid studiet av indoeuropeiska språks historia. Här röjer hon sin bristande kunskap om fältet särskilt tydligt. Långt före arkeogenetikens genomslag har arkeologer med hjälp av lingvistiska och arkeologiska analyser mejslat fram rimliga hypoteser om språkgruppens utveckling och historia där en av dem gäller hur ryttarfolk från stäppen norr om Svarta havet efter 3000 f.Kr. kunde ha spridit språken västerut, både genom migration och sociala kontakter. Läs gärna min populärvetenskapliga sammanfattning i boken ”De dödas tempel” från 2011, där bland annat komplexiteten i spridningsprocessen antyds. Vad arkeogenetiken har gjort är att stärka argumenten för denna hypotes och därmed förändra stödet för andra hypoteser. Vad är problemet?

Källén lyckas på ett inte helt tydligt sätt leta sig från språkfrågan till att ”arkeogenetiken kan göras användbar för högerextrema politiska krafter i samtiden”. Det här kommer kanske som en överraskning för Källén, men arkeogenetiken är inte det enda som kan missbrukas av politiska krafter. Hitler, Franco, Mao, Pol Pot, Stalin och Mussolini använde inte bara arkeologi, utan även arkitektur, biologi, naturvetenskap, konst, litteratur, universitetsundervisning – you name it – för sina syften, med grova vantolkningar och ohederliga påståenden som metod.  

Källén tar även upp de tre ledarna för ATLAS-projektet, och deras påstående att den arkeogenetiska forskningen utgör en motkraft till en ovetenskaplig föreställning om att det skulle ha funnits rena och homogena människogrupper. Det är något jag skulle skriva under på, men Källén vill gärna se det på annat sätt. Hon inleder med ett något förbryllande försök att framställa det vetenskapliga arbetet som ett slags skådespel, och slår fast att den vita skyddsoverallen i laboratoriemiljö återspeglar en föreställning om att arkeogenetisk information representerar en ren förhistorisk verklighet. Som om det skulle räcka med en vit rock för att runda krav på evidens.

Därefter går hon över till empirin i sin kritik. Hon berättar hur Israels premiärminister Benjamin Netanyahu vantolkar arkeogenetiska resultat från Max Planck-institutet för att hävda att israelerna har en längre historia än palestinierna i det nuvarande Israel.

Återigen, att politiker vantolkar forskningsresultat för att driva en egen politisk agenda kan användas som invändning för all forskning. Ska vi alltså undvika all forskning vars resultat  politiska aktörer kan förvanska?

Källén tar dock upp ett kanske mer relevant exempel från Sverige, där resultat från det vikingatida Sigtuna visade på en varierad genetisk bakgrund hos de undersökta individerna. En projektledare för ATLAS sa i en intervju att svensken inte finns genetiskt och att människor har rört på sig hela tiden. Okontroversiellt, kan man tycka, men på sajten Allmogen.org kritiserades slutsatserna, och detta uppmärksammades i medierna. Enligt resonemangen på sajten Allmogen.org finns en genetisk svensk. Hur detta kastar en skugga på arkeogenetikerna förstår jag inte, om inte Källén menar att det visar att allmänheten överlag är för obildad för att tillåtas ta del av forskningsresultat. Förhoppningsvis handlar det om att hon tycker att forskarna kunde ha sett över sin populärvetenskapliga framställning en extra gång, för att undvika missförstånd. Så var det med Källéns empiri, angående ”De första svenskarna” och ATLAS verksamhet.

Hade Källén bemödat sig om att arbeta i en vetenskaplig anda, så kunde hon ha studerat verkligheten lite mer ingående. Hennes tveksamma exempel kan lämpligen ställas mot de oräkneliga exempel som bekräftar ATLAS-ledarnas påstående, av vilka jag redovisade en handfull i början av artikeln. Arkeogenetikens resultat och populariseringen av dem motsäger rasisters och främlingsfientliga personers världsbild, ja, smular sönder den och väcker deras omedelbara ilska, och tydligen även Källéns.

Avsnittet ”Hypotesdriven historieforskning” har en beteckning som lustigt nog avser att vara nedsättande, vilket dessvärre verkar hänga samman med att Källén inte förstår vetenskaplig metodik. Det framgår tydligt när hon ställer den arkeogenetiska – naturvetenskapliga – forskningen mot en mer humanistiskt orienterad historisk analys som ger en ”mångfacetterad förståelse”. I hypotesdriven forskning menar Källén att det mångfacetterade görs enkelt. Jag har påpekat det tidigare, och tar det igen: arkeogenetiken är en metod bland många andra för att utforska människans kulturhistoria. Den kombineras med resultat som nås med många andra discipliner, som keramikstudier och lingvistik. Även när de senare presenteras så framhåller man givetvis de specifika resultaten. Det här beaktar Källén inte, och inte heller att arkeogenetikerna inte ger en förenklad bild, där deras resultat svävar fritt och oemotsagda. Vare sig det gäller den tidigaste invandringen, jordbrukets introduktion eller de indoeuropeiska språkens spridning, så inkorporeras de arkeogenetiska resultaten i just en sådan humanistiskt orienterad historisk analys, mångfacetterad och djup, som Källén efterlyser. Källén gör också ett misstag av samma slag som en rasistiskt orienterad man jag argumenterade med en gång på telefon. Han påstod att vi drog alltför omfattande slutsatser om förhistoriska förhållanden utifrån alltför få individer. Våra stickprov är för små, ansåg han. Samma reflektion gör Källén, och påstår fullständigt felaktigt att arkeogenetikerna inte tar någon som helst hänsyn till kontext eller komplexitet utanför själva proven. ”Men iförda den vita overallen” kan de ändå få resultatet att framstå som det slutgiltiga resultatet. Någon forskare som känner igen sig? Nej, därför att Källén här i princip hittar på en egen förklaring, som inte stämmer med verkligheten. 

I artikeln påstår Källén att vi i tv-programmet skapar ”föreställningar om essentiella genetiska grupper ”utifrån utseende, ekonomi och kultur, framställer ”dagens svenskar” som en genetiskt distinkt grupp och som inte har förändrats under de senaste femtusen åren. Detta är en kraftig vantolkning av seriens budskap. Vår målsättning var att kortfattat och tv-anpassat förmedla bilden – och i sammanhanget en ny bild – av en ytterst komplex historia, utan några distinkta grupper utan i stället med fokus på den stora variationen och mångfalden med några övergripande tendenser.  

Källén har sedan länge etablerat sig som Sveriges kanske främsta representant för den koloniala arkeologin, vilken många idag uppfattar som förlegad. Utan att tveka utnyttjade hon sin privilegierade europeiska position för att som oerfaren 21-åring ägna sig åt utgrävningar i den tidigare franska kolonin Laos. Arbetet vid Centrum för kritiska kulturarvstudier är en logisk fortsättning på detta. Här kan hon bygga upp en akademisk maktställning, med ett tankemässigt fundament grundat i kritiska teoribildningar från universitet i tidigare kolonialmakter, huvudsakligen framtänkta av vita, privilegierade män, ofta påfallande ointresserade av empiriska data likt Källén.

En tveksamhet i detta sammanhang är att Källén använder sig av klassiska härskartekniker – hon utger sig för att stå vid sidan av och sitta inne med sanningen om ords betydelser och valörer. Det är den teoretiska beläsenheten, argumenten om att ”det är komplicerat”, som ger denna överlägsenhet. Hon säger sig inte vara intresserad av polemik, men det är hennes ord som gäller. Hon tillåter sig att förvanska andras yttranden och forskning. Omvittnat är att denna metodik skapar osäkerhet och rädsla, ingen vill stämplas som rasist.

Källén förvränger avsiktligt ATLAS-forskningen och vad som sägs i tv-serien ”De första svenskarna”, ja, hon har även lagt till direkta felaktigheter, vilka är djupt förolämpande. Det har skett av nödtvång, eftersom empirin inte vill gå hennes väg. Hon drar fram ett enda tveksamt exempel på arkeogenetikens samhällsfara. Jag kan – och har här försökt – kontra med flera exempel på motsatsen, hur arkeogenetikens resultat och popularisering i själva verket slår sönder extremnationalisters, rasisters och inte minst Källéns kunskapskritiska perspektiv på omvärlden.

Forskare kritiserar ständigt varandra och argumenterar utifrån teori och empiri. Vad gäller populariseringen av resultaten, så granskas och debatteras den av massmedia och fristående intellektuella. Det brukar fungera bäst så i öppna demokratier. Bakåtsträvande överrockar som utan empirisk botten ska tala om vad forskarna ”egentligen menar” utan att vilja debattera sina anklagelser sprider däremot kunskapsförakt och eldar på extremism. Kan vi hoppas på att Källén använder det som återstår av pengarna hon fått av Riksbankens jubileumsfond till en mer verklighetsförankrad forskning i framtiden?

Jonathan Lindström, chefredaktör på Populär Arkeologi,
med stöd av ATLAS-projektets ledning vid Stockholms
universitet och Uppsala universitet.

Få bryr sig om Kinas kulturmord i Xinjiang

Text: Magnus Fiskesjö

Sedan 2017 pågår ett massivt folkmord i västra Kina. Den kinesiska regimen har försökt hemlighålla det, men massor av information har kommit fram. Vi vet nu att regimen tvångssteriliserar så många kvinnor att födelsetalen brant dalar, och att uppemot två miljoner uigurer, kazaker och andra minoriteter fängslats i en nybyggd Gulag-arkipelag. Hundratusentals barn omhändertas och skiljs från sitt språk, kultur, och religion.

Syftet är att utradera det uiguriska folket och fullfölja den annektering av deras land som påbörjades under Mao, med en kinesisk masskolonisering som gjort att uigurerna redan blivit en minoritet på hemmaplan.

En systematisk förstörelse av uigurernas levande kulturarv är en central del i projektet. Man har låtit stora delar av det uiguriska kulturlivet ”försvinna”: poeter, popmusiker, akademiker, och andra. Rader av fängslade författare och andra har redan rapporterats ha dött i lägren.

Dessutom förstörs nu kulturminnesmärken: traditionell arkitektur och gravplatser (fig. 2) utplånas. Moskéer rivs. Uigurernas berömda pilgrimsorter, mazarer, bulldozas och vanhelgas så att ingen ska kunna samlas kring sin egen historia.

Fig.1. Gravplatsen Sultanim i den gamla staden Hotan, som går tillbaka till år 960 e.Kr., men totalförstördes 2019, delvis ersatt med en bilparkering. Från AFP/Daily Mail. 
Fig. 2. Satellitbilder som visar helgedomen Jafari Sadiq före och efter förstörelsen 2019. Från The Guardian/Bellingcat.

Samtidigt har regimen utfärdat påbud om att all arkeologi i Xinjiang måste tjäna syftet att bevisa att regionen varit en del av Kina sedan tusentals år.

Brutaliteten i det pågående kulturmordet är chockerande (fig. 3), och blir inte bättre av att regimen samtidigt skapar fickor av disneyfierad uigurisk låtsaskultur för naiva kinesiska turister.

Fig. 3. En uigurisk gravplats i Aksu där den berömde poeten Mutellip låg begravd, men som utraderades 2018 och ersattes med kinesiskt kitsch, en s.k.”Happiness Park.” Från AFP/Daily Mail.  

Inte ens hemmet förskonas. Kinesiska inspektörer besöker alla uigurer. Om man har traditionell uigurisk dekor, eller överhuvudtaget någonting som påminner om att uigurerna inte är kineser, så ska det bort. Om uigurisk litteratur eller en Koran påträffas, noteras familjen som suspekt. Om man protesterar skeppas man iväg till ”omskolnings”-lägren.

Det kanske mest groteska exemplet är att alla nu tvingas gräva sönder sin supa (fig. 4), den traditionella uppvärmda plattform där uigurer sover under vintern. Istället ska man ligga i kalla kinesiska sängar!

Fig. 4. Uiguriska kvinnor (männen antagligen redan i strafflägren), som fått order om att gräva sönder sitt traditionella supa-golv. Från kinesiska sociala media, 2019.

Raphael Lemkin, anfadern till FN-konventionen mot folkmord (1948), kämpade för att förstörelse av kulturminnen, bibliotek, synagogor, och så vidare också skulle inkluderas i definitionen av folkmord. De gamla kolonialmakterna vägrade, så konventionen är begränsad till dödandet, steriliseringarna, tvångsomhändertagandet av barn, o.s.v.

Men Kina har faktiskt utfäst sig, i FN, att skydda allt kulturarv. Nu bulldozar man det.

Varken UNESCO, ICOMOS, eller någon annan säger något. Varför?

Magnus Fiskesjö undervisar vid Cornell University, USA. Han forskar om etniska minoriteter i Kina och resten av Asien, inte minst deras rätt till sin egen historia, och kulturarv. Tidigare chef på Östasiatiska museet. Mejl: nf42@cornell.edu

Mer läsning:

AFP. ”Satellite images reveal China is destroying Muslim graveyards.” Daily Mail, 9 okt. 2019. https://www.dailymail.co.uk/news/article-7553127/Even-death-Uighurs-feel-long-reach-Chinese-state.html

ASPI. ”Cultural erasure. Tracing the destruction of Uyghur and Islamic spaces in Xinjiang.” 24 sept. 2020. https://www.aspi.org.au/report/cultural-erasure

Bahram Sintash. ”Demolishing Faith: The Destruction and Desecration of Uyghur Mosques and Shrines.” Uyghur Human Rights Project, 28 okt. 2019. https://uhrp.org/press-release/demolishing-faith-destruction-and-desecration-uyghur-mosques-and-shrines.html

The Guardian. ”Revealed: New Evidence of China’s Mission to Raze the Mosques of Xinjiang.”  7 maj 2019. https://www.theguardian.com/world/2019/may/07/revealed-new-evidence-of-chinas-mission-to-raze-the-mosques-of-xinjiang

Thum, Rian. ”The Spatial Cleansing of Xinjiang: Mazar Desecration in Context.” Made in China, 24 aug. 2020. https://madeinchinajournal.com/2020/08/24/the-spatial-cleansing-of-xinjiang-mazar-desecration-in-context/

UHRP. ”Kashgar Coerced: Forced Reconstruction, Exploitation, and Surveillance in the Cradle of Uyghur Culture.” 3 juni 2020. https://uhrp.org/press-release/uhrp-report—kashgar-coerced-forced-reconstruction-exploitation-and-surveillance-cradle

De åsikter som framförs på Populär Arkeologis
debattsida är skribenternas egna.

Kulturskymning över Helgö

Helgö är ett av Sveriges viktigaste fornlämningsområden. Gunilla Lindberg berättar om hur nedrustningen av kulturmiljövården har fått märkliga och trista följder, där Statens fastighetsverk tvingar tomtägare att ta över ansvar och skötsel av fornlämningsområdet, och vill ta betalt för donerad mark, medan Riksantikvarieämbetet passivt ser på.

Text: Gunilla Lindberg, kulturskribent och kulturpolitiker, Ekerö kommun.
Foto: Mattias Ek/Stockholms läns museum

Det pågår en maktkamp i det tysta. Statens Fastighetsverk, SFV, kräver inlösen av fem fastigheter som omfattar stora delar av den välkända fornlämningen ”Helgöboplatsen” i Ekerö kommun. Motparten är Luruddens ideella tomtägarförening som nu tvingas ta över ansvar och skötsel av området. SFV kräver dessutom att tomtägarföreningen ska betala en rejäl ersättningskostnad till SFV. Den ursprungliga summan låg på 1,2 miljoner. I dagsläget har SFV backat något och bantat ner fakturan till strax under 900 000. Området är belagt med byggförbud eftersom det inte är utgrävt till alla delar. Frågan som måste ställas är om detta tillvägagångssätt är rimligt och hur det ens är möjligt att staten så lättvindigt kan frånhända sig ansvaret för en fornlämning som har samma historiska värde som det närliggande världsarvet Birka/Hovgården.

Det var 1945 som ön Helgö började styckas upp med fritidstomter. Flera grönområden sparades som allmänningar. Det var ganska smart eftersom det visade sig att hela ön ”kryllade” av spår efter människorna som bodde här cirka 200 till 1000 e Kr. Av en slump fann arkeologerna i en igenväxt skogsbacke på öns östra sida en gömma med märkliga ting. Detta gav mersmak och omkring 1954 började man undersöka hela området närmare. Staten sköt till medel för att lösa in en fastighet. Man fann sju husgrupper, fem gravfält, terrasser, verkstäder, fornborg och ett heligt berg. Snart stod det klart att den undersökande ytan måste utökas och det blev nödvändigt att köpa loss några av fritidstomterna som låg strax intill. Medel för detta kom som donationer från Alice och Knut Wallenbergs stiftelse och självaste kung Gustaf VI Adolf. Den senare tog medel ur egen ficka! Tack vare donationerna kunde utgrävningarna fortlöpa. Det skulle ta tjugofyra år innan Helgöundersökningen lades ner trots att det fanns mer att undersöka. Det var 1978 och sedan dess ligger föremålen magasinerade i Historiska museets källare. Helgö fortsätter dock att intressera arkeologer både hemma och utomlands. Ständigt kommer nya rön och teorier att ta ställning till.

Många av fritidshusen har idag byggts om till permanenta bostäder eller helt enkelt rivits för att ge plats åt stora moderna villor. 2014 blev kommunen därför tvungen att dra in vatten och avlopp till Helgö. Samtidigt behövde kommunen ta fram en ny detaljplan. Hela det centrala fornlämningsområdet kom nu att klassas som natur- och parkmark. SFVs fastigheter försvann därmed från detaljplanekartan. Detta fick SFV att börja agera. Tomtägarföreningen ville samtidigt ombilda sig till en samfällighet. Båda dessa omständigheter banade väg för SFV att helt lagligt kräva inlösen av de forna tomterna. 

Fram till 2015 ägdes fastigheterna av Riksantikvarieämbetet, Raä.  Därefter överläts de på SFV som idag är lagfaren ägare. Området ger ingen inkomst till staten och SFV räknar med att det kostar cirka 50 000 kr/år att röja och hålla området öppet. Det är den uppgiften som nu faller på tomtägarföreningen. I väntan på att ägarproblemet blir löst så har kommunen låtit ta fram en handlingsplan. Där finns noggranna anvisningar för hur tomtägarföreningen förväntas sköta alltsammans – alltså just det som de båda statliga myndigheterna under åren så totalt har slarvat med.

Det råder nämligen kulturskymning i hela vårt land. Helgö är bara ett exempel på hur statliga myndigheter kan agera utan att det blir något större uppror. SFV har långa listor på kulturmiljöer som staten vill avyttra. Raä är nedrustat. Här fanns tidigare en samlad expertis, en instans att rådfråga och få hjälp av när kulturmiljöerna var hotade. Och inte minst en riksantikvarie som röt till när det behövdes. Idag är uppdragen spridda på många händer, SFV förvaltar, Raä anger förutsättningarna, PBL styr lagarna och länsstyrelserna servar kommunerna. Och riksantikvarien tiger still! Visserligen har vi en bra lagstiftning som skyddar kulturmiljöerna. Men det gäller ju också att tolka lagarna på bästa sätt, inte så att tredje man blir drabbad. I fallet med Helgö har SFV lierat sig med både lantmäteriet och länsstyrelsen gentemot en ideell förening. Handlingen är djupt omoralisk men går att genomföra just för att lagen ger möjlighet till det. SFVs egna tjänstemän medger dock att detta ärende är unikt. Kanske skäms de lite!

Det pinsamma i hela historien är ändå vetskapen om att staten nu vill ha betalt för mark som den aldrig har lagt ut ett öre på. Donationerna på 1960-talet tillkom för att säkra fornlämningsområdets framtid. SFV borde ta reda på om donationerna hade några tydliga villkor. Och vad säger vår nuvarande kung om att hans farfars donation nu fått en prislapp?

Kommunen har lovat tomtägarföreningen den hjälp som kan behövas i förhandlingarna med SFV. Man önskar en dialog med SFV och har bett om ett möte. Men SFVs generalsekreterare vägrar att svara på kommunens brev och något möte har inte utlovats. Får statliga myndigheter verkligen agera så här?

Helgö var ingen stad på samma sätt som Birka. Det var en helig ö där man bedrev religiösa ceremonier, men också sysslade med handel och hade intensiva kontakter med omvärlden. Lägg därtill den omfattande verkstaden med sina guldsmeder, bronsgjutare och vapensmeder. Här tillverkades de flottaste smyckena och dräkttillbehören. Helgö har det största verkstadsmaterialet man känner till i hela det germanska Europa.

Det är därför märkligt att SFV inte ser Helgös potential som besöksmål. Istället för att utveckla vill man avveckla. Fast kanske det är skönt att området inte blir lika publikt som Birka, världsarvet som arrenderas av Strömma kanalbolag. På Birka kostar allt pengar; båtfärden dit, guidning, mat och upplevelser. Det fungerar trots allt bra och platsen har blivit en kassako för båtbolaget. Men är det så vi vill att våra kulturmiljöer ska exponeras? Nog borde staten ta ett större ansvar för kulturlämningar av den här digniteten. Istället för att låta båtbolaget ta hem hela vinsten skulle staten kunna ta hand om turistverksamheten. Överskottet skulle då kunna satsas på andra områden som behöver finansieras och utvecklas – som Helgö.

Istället kräver man nu att en ideell tomtägarförening, inte bara ska ta hand om skötseln av en unik fornlämning utan också betala för mark som varken går att  sälja eller bruka. Här borde SFV tänka om. Det snyggaste vore förstås att helt enkelt skänka området till föreningen. Fast då kvarstår ändå kärnfrågan: statens ansvar. Under tiden fortsätter Helgö att sova sin törnrosasömn. Kanske bäst så.

Bland många märkliga fynd på Helgöboplatsen tar förmodligen denna nordindiska Buddhastatyett priset. Den antas ha nått Helgö under den äldre vikingatiden. Foto: Sören Hallgren/Statens historiska museum.

Om Helgö som besöksmål kan du läsa mer här: https://stockholmslansmuseum.se/besoksmal/helgo/

De åsikter som framförs på Populär Arkeologis
debattsida är skribenternas egna.