Runvård – eller vanvård

Över tusen av landets 2 500 runstenar finns i Stockholms län och Uppsala län. Många täcks av gröna lavar och är svåra att tyda och bara tio har blivit rengjorda och imålade de senaste fyra åren. Vad är det som har hänt? Det frågar sig arkeologen och författaren Kristina Ekero Eriksson.

Vikingatidens runristare var stolta över sina stenar och ville att budskapen skulle kunna läsas i all evighet. Som en uppländsk runmästare uttryckte det på 1000-talet: Detta ska vara till människors hågkomst så länge människor leva.

Färgspår visar att många runstenar har varit bemålade i rött, svart och vitt – starkt lysande, precis som den gotländska Hogränstenen berättar: Här skall stenen stå som märke, bjärt på berget. Även en inskrift från Överselö kyrka i Sörmland upplyser om att penseln tagits fram: Här skall stånda dessa stenar, röda av runor, reste dem Gudlög .

Det finns exempel från historisk tid på hur runtexter har fyllts i, exempelvis använde vägfarande i Södertälje krita för att göra ristningar tydliga på 1600-talet. Först under 1900-talet började Riksantikvarieämbetet rödmåla inskrifterna så att de skulle vara lättare att läsa.

Clarence Kvart, vice ordförande i Husby-Långhundra hembygdsförening i Uppland, är upprörd. Han tycker att fornlämningarna i trakten förfaller och att de inte vårdas på samma sätt som tidigare.

Men i dag är det inte alltid röd färg som möter den som vill utforska runristningar – utan snarare en grön kulör. Många, många av de tusen år gamla meningarna är övertäckta av lavar. Och färgen på de en gång så röda runorna har bleknat bort.

I närheten av hans hem finns en runhäll, U 497, med texten Ragnfast lät hugga hällen och göra bron efter Ingefast, sin fader, och Ingefrid, sin moder.

Under vikingatiden var ristningen väl synlig för dem som färdades på Långhundraleden, en vattenväg från Östersjön upp till Gamla Uppsala. Men i dag är det svårt att hitta fram till hällen, eftersom den är dold av aspsly, nästan helt överväxt med mossa, inte imålad samt försedd med en oläslig skylt.

Clarence Kvart har flera gånger ringt till länsstyrelsen i Uppsala och Riksantikvarieämbetet och vädjat om att någon ska rengöra hällen och fylla i runorna. Men ingenting har hänt, och som ”icke auktoriserad” får han inget göra.

– Hembygdsföreningen kan tänka sig att betala för professionell rengöring, imålning och väderbeständig skylt, om någon certifierad kommer hit. Men vi får tyvärr ingen respons. Med nuvarande brist på underhåll kommer bygdens fornminnen inte gå att hitta och därför gå förlorade för kommande generationer, menar Clarence Kvart.

Lika uppriven är Lise Nelzén över Sveriges största runristade häll som finns i Granby i Orkesta socken i Vallentuna. Hon bedriver en turistverksamhet, där Granbyhällen ingår som en självklar sevärdhet. I flera år har Lise fört en dialog med länsstyrelsen i Stockholm om att hällen ska rengöras och runorna imålas. Men förgäves. I dag är den grön- och vitrandig, efter ett rengöringsexperiment som avslutades för över tre år sedan.

– Guiderna får ägna ganska lång tid åt att förklara för turisterna varför hällen ser ut som den gör, säger Lise Nelzén uppgivet.

Professor Anne-Sofie Gräslund, som använt runristningar i sin långa forskargärning, upplever att möjligheten att se dem kraftigt har försämrats.

– Det finns skräckexempel som gör mig både arg och ledsen. När jag är ute med studenter tar jag för säkerhets skull med bilder på de runristningarna som vi ska titta på, eftersom risken är stor att varken ornamentiken eller inskriften går att se på plats, säger Anne-Sofie Gräslund.

Detta är bara tre röster av många som Populär arkeologi har lyssnat till. Helt klart engagerar runstensvården. Varför ser det ut så här på många håll? Vem är det egentligen som ansvarar för dessa fornminnen?

             Under nästan 400 år, från 1600-talet fram till 2014, var det Riksantikvarieämbetets uppdrag att besiktiga, laga, rengöra och fylla i Sveriges 2 500 runstenar. År 2015 överlät Riksantikvarieämbetet ansvaret till landets länsstyrelser.

Vissa skillnader finns mellan nu och då.

Riksantikvarieämbetet hade en sedan länge utarbetad plan, där man gick igenom område för område i landet. Enligt en uppgift från 2002, hade myndigheten resurser att klara av vårdåtgärder för 70-80 runstenar per år, med en åtgärdscykel på 25 år.  

De sista åren var 400 000 kronor per år öronmärkta för en extern stenkonservator som lagade och rengjorde runstenarna. Nu har denna summa ökats till 500 000 och fördelats på de olika länsstyrelserna, i proportion till antalet runristningar.

Riksantikvarieämbetets roll i dag är att samarbeta med länsstyrelserna i samband med vårdinsatser och nyfynd. Det så kallade Runverket har två heltidsanställda forskare, Magnus Källström och Laila Kitzler Åhfeldt, som oftast gör imålningarna av runstenarna. Dessutom har Riksantikvarieämbetet stenkonservatorn Helen Simonsson, som ger råd och stöd.

Ansvaret för de runristningar som Clarence Kvart och Lisen Nilzén månar om hör till Uppsalas respektive Stockholms länsstyrelse. I dessa båda län finns omkring 1 100 av landets runstenar, men bara tio av dem har blivit rengjorda eller imålade de senaste fyra åren. Anledningarna är flera.  

– Det var inte så att Riksantikvarieämbetet gjorde ett överlämnande, i stället dumpades runstensvården i vårt knä utan att det följde med någon penningpåse. Först efter ett par år blev vi tilldelade omkring 100 000 kronor årligen för uppdraget, säger handläggaren Lennart Swanström på Länsstyrelsen i Uppsala.

Enligt Lennart Swanström räcker summan oftast bara till akutåtgärder som att resa de runstenar som håller på att falla.

– Vi har inte heller fått ekonomiska resurser att förstärka personalen med en tjänst som är vikt för just runstensfrågor, säger Lennart Swanström.

Utöver runstensvården har Länsstyrelsen i Uppsala ansvar för ytterligare cirka 170 fornvårdobjekt som exempelvis gravfält och fornborgar.

– Men vi mäktar bara med att ha löpande skötsel av ett 50-tal av dem. Med 500 runstenar går vi från 170 till cirka 670 fornvårdsobjekt. Siffrorna talar lite för sig själva, menar Lennart Swanström.

Vad som prioriteras på länsstyrelserna är akutinsatser efter en en särskilt prioriteringslista.

Högsta prioritet gäller runstenar som äventyrar allmänhetens säkerhet, som exempelvis håller på att falla.

Prio två är om stenen och ristningen är hotade, till exempel om den håller på att vittra sönder.

Först som prioritet tre kommer ristningens synlighet, det vill säga om lav behöver avlägsnas eller om färgen på runorna har blekts bort.

              Länsstyrelsen i Uppsala har efter fyra år ännu inte landat i en strategi för hur man ska lägga upp runstensvården. Ett första steg är en inventering av länets 519 runristningar, vara 473 står utomhus. Uppdraget sköts av Upplandsmuseet.

– Av de 280 runstenar som jag hittills hunnit inventera är omkring hälften täckta av lav eller dåligt ifyllda. Ibland kan jag inte avgöra om ristningen över huvud taget är imålad; jag ser ingenting av den, berättar arkeologen Robin Lucas vid Upplandsmuseet.

Robin Lucas bedömer runstenarna efter prioritetslistan. Alla runstenar fotograferas och genom ett datorprogram kan tredimensionella bilder tas fram, så att runstenarna kan ses från alla håll. Också skyltarnas skick kontrolleras.

– Och man måste röja innan man rengör runstenarna. Vegetationen runt dem är det stora problemet: träd som hänger ned, sly och snår, säger Robin Lucas.

Men organiserad röjning runt de omkring 500 runstenarna är inte något som länsstyrelsen i Uppsala har resurser till i nuläget. 

– En idé är att be hembygdsföreningarna om hjälp att röja, och att de i så fall sköter kontakten med markägaren, säger Robin Lucas. 

Stockholms länsmuseum genomförde en liknande inventering av runstenarna i Stockholms län för ett par år sedan. Då bedömdes ristningarnas synlighet vara dålig på 31 procent av de 537 runstenar som ingick i undersökningen.

             Var tredje runristning i Stockholms län och varannan i Uppsala län kan alltså knappast upplevas. Men att runstenarna inte rengörs och imålas, har inte bara med pengar att göra.

– Det är inte säkert att vi rengör och fyller i alla stenar som vi åtgärdar akut, eftersom vi inte vet om de tål det. Det är en bedömning vi måste göra för varje runsten och runhäll, säger handläggaren Sofia Andersson på Länsstyrelsen i Stockholm.

För att förhindra slitage funderar Sofia Andersson över alternativa lösningar, till exempel ljussättning som gör att runristningarna synliggörs i släpljus, när det är mörkt ute. Eller att placera en plexiglasskiva en bit från stenen, där man kan få en uppfattning om hur den skulle ha sett ut om den var målad.

Helen Simonsson, som är stenkonservator på Riksantikvarieämbetet, skriver under på att rengöring tär på runstenarna.

– Många tror att rengöring är bra för stenen. Men det är ett stort dilemma, för i själva verket skalar man bort en bit av stenen när den rengörs, säger hon.

Ristningen ser nyhuggen ut efter rengöringen. Ytan blir grövre och gropigare, vilket främjar lav och annan växtlighet.

– Fågelspillning, klippt gräs och löv samlas i skrovligheterna. Tillsammans med vatten ger det påväxten näring.

Därför är rengöring och imålning ingen självklarhet.

– ”Minsta möjliga åtgärd” är kulturmiljövårdens devis för att bevara kulturarvsobjekten, säger Helen Simonsson.

Sedan mitten av 1970-talet används inte längre kaustiksoda och stålborste när lav tas bort från runstenar och runhällar. Ofta sker rengöringen genom en kombination av mekanisk och kemisk behandling – det vill säga med borste eller högtryckstvätt samt med vatten och etanol.

Inom forskningsprojektet RenSten har experiment gjorts för att hitta skonsamma och miljövänliga rengöringsmetoder för kulturhistorisk sten.

– RenSten rekommenderar att man tar bort och därefter förebygger lavväxt genom att spraya runstenen med 50 procent etanol omkring var fjärde år. Då etableras ingen ny lav och man undviker att skada ytan med mekaniska metoder. Ett alternativ till detta är att låta laven sitta kvar. Ofta kan man ändå se runorna eftersom lavväxten så småningom blir tunn, heltäckande och grå i färgen vilket inte stör så mycket, säger stenkonservatorn tillika biologen Eva Ernfridsson.

Efter inventeringen av runstenar i Uppsala län kommer länsstyrelsen där att påbörja ett åtgärdsprojekt.

– Vi kommer att välja ut några stenar som sprayas med etanol under en fyraårscykel för att sedan målas i. Sedan får vi utvärdera hur stenarna mår, säger Lennart Swanström.

Kanske är det alltså möjligt att både skona runstenarna och ha dem rengjorda och imålade. Och det inte bara för upplevelsens skull.

– Uppmålningen kan också vara ett skydd; man ser att det inte är vilken sten som helst. Det kan också bli en risk i framtiden, att folk tar runstensvården i egna händer och gör massa märkliga insatser bara för att man tycker att stenarna har glömts bort, säger runologen Magnus Källström på Riksantikvarieämbetet.

Magnus Källström nämner ett ”horribelt” exempel, där en runsten målats i på sådant sätt att han, som är expert på runor, inte ens kunde hitta början på inskriften.

– Det jag hoppas är att vi ska utveckla ett gott samarbete med länsstyrelserna och att vi ska kunna kombinera vårdinsatser, kunskapsuppbyggnad och forskning på runstenar även i framtiden, säger Magnus Källström.

Runstensvården är en angelägenhet för många. Runstenarna och runhällarna fungerar som en port till en annan tid och betyder mycket för gemene man. Samtidigt kan ristningarna ses som ett skyltfönster för myndigheternas verksamhet.

Om runstenarna är täckta av lav kan man få intryck av att de som bestämmer inte bryr sig om dem. Som om de inte skulle vara värda att vårda. Och det i sin tur kan leda till att moralen när det gäller fornlämningar sänks i stort.

För vi kan inte lita på att alla avskräcks av förbannelser lik den på den blekingska Björketorpsstenen: Ärofulla runors rad dolde jag här, mäktiga runor. Rastlös av arghet, död genom list skall den bli som bryter detta. Jag spår fördärv.


 

Det försvunna flaggskeppet

”Vi stod alltså i vraket efter Gustav II Adolfs flaggskepp och grävde! Gustav II Adolf och jag i samma skepp? Ja, nästan.” Marinarkeolog Jim Hansson berättar om när han och hans kolleger förstod att det var fartyget Scepter som de hade hittat på
Skeppsholmen i Stockholm. De hade hamnat mitt i 1600-talets skeppsbyggeri.

När Östra brobänken på Skeppsholmens kaj i Stockholm skulle renoveras fick Sjöhistoriska museet i uppdrag att schaktövervaka ifall lämningar skulle komma upp. Jag fick i min tur iuppdrag att leda det arkeologiska arbetet och förväntningarna var stora. Vi skulle gräva mitt i stormaktstidens största arbetsplats och örlogsbas, där bland annat kändisar som Kronan och Svärdet har byggts.

Omgående påträffades ett stort antal kraftiga pålar som hade inskriptioner vi aldrig sett tidigare. Det är sannolikt ett uppmärkningssystem av timmer som flottades till skeppsgården och som bara flottan använde. Det bestod av siffror men även bokstäver som nästan såg ut som vikingatida runor. Vi anade att en gammal konstruktion nu såg dagens ljus.

När jag jämförde med äldre historiska kartor framgick det att vi hade grävt oss rakt ner i en krängningsbro som användes för underhåll och reparation av stora örlogsskepp.

En dag fick jag samtal från grävmaskinisten som berättade att han fått upp en timmerstock som skilde ut sig i förhållande till pålarna. En kollega och jag tog oss snabbt till platsen och såg direkt att detta var riktigt kraftigt skeppstimmer i ek! Vi kunde konstatera att delarna kom från ett stort vrak som låg under krängningsbron, som sannolikt byggdes runt 1640. Skeppet måste därför vara äldre. Vi dokumenterade delarna och sågade prover för åldersanalys. Efter överläggning med länsstyrelsen beslutades det att vi skulle försöka få fram fören och aktern för att kunna förstå vrakets riktning och storlek. Eftersom vi måste arbeta snabbt fick jag idén att använda en kraftig grävsug som jag hade sett användas i områden där trädens rötter inte fick skadas. Med den metoden lyckades vi få fram stora delar av styrbordssidan, fören och aktern vilket gjorde att vi fick en bra bild av skeppets form. Dokumentationen gick bättre än förväntat. För att skynda på ytterligare fotograferade vi och gjorde en 3D-modell av vraket.

När väl provresultaten kom stod det klart att virket kom från svenska ekar som huggits under vinterhalvåren 1612–13 och 1613–14. I dokument från Skeppsgården i Stockholm från 1620-talet kan man se att allt virke användes inom två år från att det huggits. Det betyder att skeppet bör ha varit färdigbyggt 1615–16 eller alldeles strax efter.

Nu började ett spännande detektivarbete att försöka identifiera skeppet. Vi kunde snabbt se att det bara byggdes fyra skepp i Sverige under den här perioden: Scepter, Riksnyckeln, Harbo Lejonet och Jupiter. De två sista var för små i jämförelse med vårt vrak. Riksnyckeln sjönk 1628 vid Viksten i Stockholms skärgård. Då fanns bara ett skepp kvar: Scepter! Dateringarna stämde också klockrent med vad arkiven berättar. De ringar in inledningsskedet men också avverkningen efter Isbrands klagobrev ett år senare.

Scepter är bevarad en bit upp på akterspegeln och upp till vad vi tror är trossdäck. Vi gjorde flera spännande fynd, bland annat flera kanonkulor. Byssan grävdes fram den sista dagen och var – precis som på Vasa – placerad mitt i skeppet och längst ner i hålskeppet. I och med att vi grävde med grävsugen fick vi bort allt material snabbt och skonsamt. Vi kunde därför till och med se hantverksspår som inhuggna kryss i olika timmer efter skeppstimmermännen på Biskops Arnö. En kuslig, nästan personlig närvaro av en skeppsgård under 1600-talet.

Det finns inga ritningar bevarade, så exakt hur stor Scepter var kan bara arkeologin ge svar på. Jag uppskattar köllängden till cirka 32–33 meter, att jämföra med Vasa, vars köllängd är 38 meter. Scepter hade bara ett batteridäck till skillnad från Vasas två, vilket sannolikt gjorde henne mer stabil då hon framför allt var lite lägre. Vi hittade spår som tyder på att Scepter delvis är byggd på holländskt manér, i grova drag bukig och flatbottnad. Isbrand Johansson (som även byggde en första Scepter, som sjönk 1611) var en av de första holländska skeppsbyggarna i Sverige. Förmodligen var detta en skrovform som blev relativt standardiserad under första hälften av 1600-talet innan de engelska skeppsbyggarna gjorde entré. Att Scepter och Vasa hade näst intill identisk skrovform framgår när man jämför fartygens profiler midskepps.

Tänk att hitta Gustav II Adolfs bortglömda flaggskepp i en kaj som jag har gått över hundratals gånger! Och att hon dessutom använts som ett fundament för en reparationsplats. Tidig form av recycling, kan man säga. Skeppet Svärdet gick exempelvis svårt på grund 1675 och fick ta sig tillbaka till Skeppsholmen för omfattande reparationer. Var det ovanför Scepter som Svärdet låg? Inte alls omöjligt.

Sagan om Scepter är inte över. Nu väntar ett stort arbete med att analysera fynden, skriva klart rapporten och därefter förhoppningsvis få en ännu bättre bild av det tidiga holländska skeppsbyggeriet i Sverige. Eftersom vi saknar bra referenser att jämföra Vasa med, är detta ett mycket viktigt fynd. Och – jag är rätt säker på att Scepter inte är det enda bortglömda örlogsskeppet med fantastiska historier som finns att upptäcka.

Satellitbilder avslöjar plundring

För mer än 2 500 år sedan spred beridna nomader sin kultur över den eurasiska stäppen, från södra Sibirien till Östeuropa. Dessa klaner hade det gemensamt att de begravde sina döda i stora gravhögar, ofta tillsammans med väl arbetade smycken och vapen. Dessa skatter av brons och guld har dragit till sig plundrare. Under Sibiriens kolonisering under 1700-talet var plundring ett sätt att försörja sig för stora gäng. Ofta smältes metallen ner på fyndplatsen.

Det har blivit allt svårare att hitta gravar som inte är plundrade. Gino Caspari vid Institut für Archäologische Wissenschaft, Universität Bern, har på högupplösta
satellitbilder analyserat gravarnas tillstånd i svårtillgängliga områden.

– Ett intressant område finns i Xinjiang, Kina. Att det är så svårtillgängligt och att närvaron av säkerhetsstyrkor är så hög fick oss att anta att det fanns fler intakta gravar. Men så var det inte. Mer än 74,5 procent av gravarna var redan förstörda och plundrade, säger Gino Caspari.

I en uppföljande studie av marken kunde Gino Caspari visa att högupplösta satellitbilder kan ge ett bra mått på förstörelsen. Gino Caspari analyserade data från 2003 och framåt och fann att antalet plundrade gravar har ökat mycket. Forskningen har publicerats i Heritage.

Uppåkra på stenåldern

Uppåkras storhetstid som maktcentrum var under järnåldern, men det har funnits en bosättning på platsen ända sedan jägarstenåldern.

– Det har bott människor här i 16 000 år, så fort inlandsisen började dra sig tillbaka. Då var det tundra på den skånska slätten och renar var huvudnäringen för stenåldersmänniskorna, säger Jan Apel, docent i arkeologi vid Lunds universitet. Klimatet var ungefär som i norra Sibirien i dag.

Han visar sitt bästa fynd: En nästan nio centimeter lång pilspets från stenåldern, daterad till ca 13 000-12 000 år f Kr, som han hittade sommaren 2017. Bara ett 20-tal av den storleken som hittats i Sverige.

– För oss är det som att hitta ett guldmynt!

Han visar stolt upp den långa flisan av flinta, som en gång använts som kastspjut eller för pilbåge.

– Mest troligt är att den använts som kastspjut eftersom den är så tung.

Jan Apel pekar på spetsen där den yttersta toppen är avbruten och en smula trubbig.

– Den har använts minst en gång, kanske genomborrat huden på en människa eller något djur, troligen en ren. Då bryts spetsen av, men pilar kunde ofta återanvändas genom att vässa till den på nytt.

Han visar hur tången är lite bulligt, det vill säga den del av pilspetsen där handtaget eller pilskaftet fästs.

– Vapnet är med stor sannolikhet tillverkat här i Uppåkra. Varje plats har sina egna hantverkstraditioner, och pilspetsar gjordes på ett speciellt sätt här.

För att lista ut hur en pilspets en gång kan tänkas ha tillverkats, går man experimentellt till väga genom att försöka göra en modern kopia av den i flinta. Och flinta fanns det gott om i trakten. På 1970- och 1980-talet hittade man och grävde ut flintgruvor runt om i Skåne, bland annat i Sallerup utanför Malmö.

Hästarnas häst

I gudadikten Balders drömmar i Den poetiska Eddan är det Oden själv som är ute och rider. Han besöker Hel i dödsriket. Och i Snorres Edda berättas om hur asarna sörjer den döde Balder och vill återfå honom från dödsriket. Hermod, som kallas ”den raske”, är en av Odens söner. Han åtar sig att rida i väg på Sleipner till dödsriket och förhandla med Hel.

Det var inte ens gudarna givet att uppsöka Hel hur som helst. I bägge de här fallen är det Sleipner – hästarnas häst – som gör detta möjligt. Sleipner ägs av allfadern själv. Han har rykte om sig att vara den snabbaste hästen i världen, undra på det – han har ju åtta ben. Loke är hans mor. (Ständigt denna Loke – han ligger ju också bakom mordet på Balder!) På ett annat ställe i Snorres Edda berättas om hur Sleipner blir till. Loke förvandlar sig till ett sto och låter sig betäckas av hingsten Svadilfare. Så föder hon/han Sleipner. Religionshistorikerna håller det för troligt att Sleipner har sin motsvarighet i de sibiriska shamanernas snabba hästar. De kan också besöka himmel och underjord och har åtta ben. 

Hästen har haft en särställning genom hela historien. Läs Kerstin Öjners artikel i nummer 1/2018 – först om hästen som byte och sedan tamdjur och därmed djuroffret framför alla andra.

De döda i Motala träder fram

UNIK FYNDIGHET. Kraniet tillhör en kvinna med vackra, distinkta anletsdrag. Ögonen var en gång blå och håret tjockt och ljusblont. Hon levde för 300   generationer sedan och här- stammar från östra Asien, Ryssland och Västeuropa. Skallen lades i sjön på Kanaljorden i Motala vid en särpräglad ritual för 7 700 år sedan. 

Text och foto Fredrik Hallgren. 

Omslag Populär Arkeologi 5/2017
Denna artikel är ursprungligen publicerad i Populär arkeologi 5/2017.

Där järnvägsbroar korsar Göta kanal och Motala ström i Motala, ligger en numera igenväxt våtmark. Innan den nya järnvägen byggdes här för några år sedan, såg området ut som en skogsbacke beväxt med lind, bok och ek, men under marken gömde sig en mosse som under stenåldern var öppet vatten. För omkring 7 500–7 700 år sedan var mossen en liten sjö. Vattenspegeln var inte mer än 50 meter tvärs över och delvis täckt av näckrosblad, nate och vattenklöver. Sjön låg helt nära Motala ström, men var skild från strömmen av en låg höjdrygg, där i dag den konstgjorda Göta kanal löper. Öster om sjön fanns en låg skogbeväxt kulle, väster och norr om sjön sträckte sig en grund våtmark med vass och starr.

Det är på botten av denna sjö som arkeologer har gjort förbluffande fynd. Redan under utgrävningens första vecka hittade vi stora stenar som stack upp ur gyttjan som bildats på sjöns botten, och bland dessa stenar låg ett lårben från människa. Den fortsatta utgrävningen kom att ge fler fynd av människoben, men inte hela kroppar som vi först förväntade oss, utan framför allt skallar. Av övriga kroppsdelar fanns med ett undantag bara enstaka ben.

De stora stenarna som vi stött på visade sig bilda en sammanhängande ”stenpackning” av tätt lagda stenar på sjöns botten. På denna stenpackning under vattnet hade stenålderns människor lagt ner skallar samt enstaka ben från övriga kroppen från minst elva vuxna individer, både kvinnor och män. Dessutom hade ett spädbarn placerats på stenpackningen, och till skillnad från de vuxna hade barnets hela kropp lagts ner. Vid sidan av människobenen påträffades även redskap och djurben. Fynden har kol-14-daterats till 5 700–5 500 f.Kr.

Tack vare att ben och föremål lagts ner i vatten och med tiden täckts av kalkrik gyttja, har material som vanligtvis bryts ner bevarats. Fyndet ger därför en sällsynt ögonblicksbild av komplexa ritualer knutna till jägare-samlaresamhället på äldre stenåldern, vilket indirekt också låter oss få en inblick i den tidens föreställningsvärld.

Stenpackningen är uppbyggd av cirka 3 000 stenar mellan 10 och 60 centimeter i diameter. De flesta har lagts tätt ihop så att de bildade en något oregelbundet rektangulär packning på sjöns botten, 12 x 14 meter stor. Sidorna mot stranden är raka och distinkta, sidorna ut mot sjön är mer oregelbundna och här glesar stenarna gradvis ut. På några ställen finns separata anhopningar av stenar omkring den stora konstruktionen och de bildar egna packningar med någon meters diameter. Mellan och framför allt ovanför stenarna påträffades ett virrvarr av störar och pinnar av trä, samt några fragment av flätverk.

Dessa bedöms vara lämningar efter hoprasade träkonstruktioner, dels en inhägnad som löpt längs packningens sidor, dels en indelning av konstruktionen i zoner eller rum. En del av störarna kan ha utgjort ställningar som tjänat som underlag för kranier och andra depositioner. Stenpackningen var byggd på omkring en meters djup; stenarna har inte nått över vattenytan. Anläggningen har alltså inte varit synlig annat än skymtvis genom vattnet mellan näckrosblad och nate. Däremot har sannolikt en del av träkonstruktionen stuckit upp över vattenytan.

Människobenen påträffades i den centrala delen av stenpackningen, där de låg ovanpå eller mellan stenar men aldrig täckta av stenar. Det handlar alltså om utvalda ben, främst kranier utan underkäkar. Det påträffades också en underkäke som inte passar något av kranierna, samt tio ben från andra delar av kroppen. De flesta av dessa kommer från armar och ben, anmärkningsvärt nog konsekvent från högra sidan av kroppen. Det är tydligt att man valt ut särskilda ben för deposition i sjön på Kanaljorden, kanske från döda som först begravts i ”vanliga” gravar någon annanstans.

De flesta av de vuxna, både män och kvinnor, bär spår av slag mot huvudet. Men det var inte detta våld som dödade dem.

Såren är läkta; av allt att döma har de skadade tagits om hand och vårdats. Långt senare har de dött, av någon annan och för oss okänd orsak. Att en så stor andel av de döda visar läkta skador av våld är mycket ovanligt, inte bara bland jägare-samlare utan över huvud taget i samhällen både under förhistorisk och historisk tid. Detta gör att vi tror att de döda inte utgör ett slumpvis urval av en lokalbefolkning utan att de genom att ha varit med om speciella händelser i sina liv – till exempel uppvisat mod i strid – har valts att ingå i ritualen.

Två av de vuxnas skallar hittades monterade på trästavar som fortfarande satt fast i kranierna. Detta tyder på att de visats upp för åskådare före eller under ritualen. I andra fall hittade vi skallar som avsiktligt brutits isär, med delarna nedlagda flera meter från varandra. Bitar från en av dessa isärbrutna skallar hittades instoppade i ett annat kranium, också det isärbrutet. En annan bit av samma skalle hade lagts mot pannan på ett helt kranium. Att ben från de döda brutits isär kan låta brutalt, men sådana handlingar är kända från gravritualer i sen tid, och det var också så helgons ben vördnadsfullt hanterades i kristna kyrkan i äldre tid. Kanske har man genom att placera delar av olika individer tillsammans betonat sociala relationer som varit viktiga i deras liv, eller relationer och allianser som var viktiga för de efterlevande.

Förutom ben från människor lades också redskap och föremål av ben, horn, trä och sten ner tillsammans med de döda. Många av föremålen är vackra, hela och förmodligen värdefulla objekt som kan tolkas som grav- eller offergåvor, till exempel en flinteggad benspets, tre hullingförsedda benspetsar från ljuster, fyra släta benspetsar, en hornhacka och två skrapor eller knivar av vildsvinsbetar. Det förekom också trasiga föremål av samma slag. Möjligen har även dessa lagts ner som gåvor, även om vi inte kan utesluta att en del har hamnat på platsen under andra omständigheter, till exempel i samband med bygget av konstruktionen.

Det mesta trä som hittades i våtmarken bedöms som delar av träkonstruktionerna, men det fanns också några föremål av trä. Bland träföremålen märks särskilt ett objekt med skafthål som tolkas som en stiliserad fiskfigur, avsedd att bäras skaftad på en stör. Ett annat anmärkningsvärt föremål är ett litet paket av björknäver. Man undrar vad som så omsorgsfullt slagits in.

I södra och östra delen av stenpackningen, åtskilt från människobenen, placerades delar av djurkroppar. Medan människor främst är representerade av kranier utan underkäkar, består djurfynden av kroppar och underkäkar utan kranier. Man anar någon form av symbolik, där människor och djur kompletterar varandra. Liksom människor placerats åtskilda från djuren, ligger också djuren sorterade. Ben från skogsvilt som vildsvin, kronhjort, älg och rådjur placerades i sydöstra delen av stenpackningen, medan ben från björnar placerades för sig i sydväst. Att björnen ges en särskild roll i riterna känns igen från många fångstfolk i sen historisk tid, bland annat samerna.

Tack vare den syrefattiga, fuktiga och kalkrika gyttja som benen legat begravda i är de ovanligt väl bevarade. Detta har gjort det möjligt att göra olika laboratorieanalyser, som har gett detaljerad information om individerna.

Analys av strontium-isotoper som lagrats i tandemalj visar att de som begravts på Kanaljorden inte bott på platsen året om. Jägare-samlare flyttar vanligen flera gånger om året mellan säsongsboplatser som nyttjas alltifrån månader till veckor och dagar. De flesta av dem som gravlagts på Kanaljorden bodde förmodligen större delen av året på olika platser i regionen norr om nuvarande Motala i norra Östergötland och västra Södermanland. Analyserna visar att dessa individer växte upp i ett område med berggrund av urberg, det vill säga granit och gnejs, som i dessa trakter. Kvinnan som nämndes i inledningen var däremot uppväxt i ett område med sedimentär berggrund av kalk- och sandsten. Alla kan mycket väl ha besökt Motala regelbundet – kanske varje år – exempelvis för att fiska lekande fisk i Motala ström.

Analys av kol- och kväveisotoper i ben och tänder har gett information om vad människor åt, särskilt vad gäller protein. Alla analyserade individer har ätit mycket fisk, kompletterat med växter och djur från skogen.

Några har mest ätit fisk från insjöar och vattendrag, andra har mer ätit fisk från skärgård och hav. Det är troligt att detta till en del avspeglar i vilken miljö de har bott – i inlandet eller vid kusten. I flera fall kunde de laborativa arkeologerna kartlägga enskilda personers diet i barndom och tonår till vuxen ålder. Bland dessa fanns några som åt likadan föda – åtminstone föda med likadana isotopvärden – under hela livet, medan andra ändrade sin diet när de blev vuxna. Man kan tänka sig flera förklaringar till detta. En möjlighet är att det hänger samman med giftermål, när ena parten lämnar sin familj och flyttar till maken/makans familj.

Dna-analys har visat att de som begravdes på Kanaljorden härstammar från minst två olika istida populationer. Eftersom Skandinavien var täckt av is under senaste istiden, kunde människor vandra in och bosätta sig i regionen först när isen smälte för 10 000–12 000 år sedan. Män- niskorna från Kanaljorden är släkt både med människor som flyttade in i Skandinavien söderifrån, från Västeuropa, och människor som flyttade in österifrån, från Nordösteuropa. Några individer härstammar delvis ända från östra Asien. Denna härkomst kan ha förmedlats via dem som flyttade in från Nordösteuropa. Väl i Skandinavien möttes och blandades grupperna av olika ursprung genom giftermål, och individerna som begravdes på Kanaljorden tillhörde en population som var resultatet av denna blandning.

Dna-analysen har också gett information om förekomst av mutationer som hänger samman med specifika egenskaper, som hår och ögonfärg. Människorna från Kanaljorden tycks alla ha varit blåögda, de har också anlag för att vara ljushyade och hårfärgen kan ha varierat mellan ljusblont och mörkbrunt. Några individer har en variant av gen som i dag främst förekommer i Östasien och bland amerikanska urinnevånare, som ger anlag för bland annat skovelformade framtänder och tjockt hår.

Gräver man ut en fornlämning från äldre stenålder i Sverige hittar man oftast bara fynd av sten, allt annat har brutits ner. På Kanaljorden hade vi tur att också hitta bevarat organiskt fyndmaterial.

Att lyfta en skalle som varit begravd i marken i nära 8 000 år, och se konturen av ett ansikte framför sig är speciellt. Med hjälp av dna-analysen kan vi visualisera kvinnan: en gång hade hon blå ögon och tjockt ljusblont hår. Genom isotopanalysen vet vi att hon kommer från ett område med sedimentär berggrund, att hon ätit mycket fisk från havet trots att hon begravdes i inlandet. Hon levde för 300 generationer sedan, men det känns som helt nyss.

Fredrik Hallgren är arkeolog vid Stiftelsen Kulturmiljövård.

Grävning inför ny järnväg i Motala

Mellan åren 2009 och 2013 grävde Stiftelsen Kulturmiljövård ut en sällsam fornlämning känd som Kanaljorden, i Motala, Östergötland. Utgrävningen genomfördes enligt beslut av länsstyrelsen med anledning av att en ny järnväg byggdes genom Motala. Arbetet bekostades av Trafikverket. Personalstyrkan som grävde på Kanaljorden under de fem åren fältarbetet varade, med avbrott, varierade mellan 5 och 25 arkeologer, plus förare av grävmaskiner och dumper. En rad specialister har varit inblandade i analyserna som utförts på material från utgrävningen. Kvartärgeologiska prover har analyserats vid Institutionen för naturgeografi, Stockholms universitet. Ben från människor och djur har studerats och dokumenterats vid Osteologiska forskningslaboratoriet, Stockholms universitet. Strontiumisotoper har analyserats vid Nationalmuseet i Köpenhamn. Kol- och kväveisotoper samt hartser har analyserats vid Arkeologiska forskningslaboratoriet, Stockholms universitet. Dna-analysen har utförts vid laboratorier i Tübingen och Jena, Tyskland, samt Harvard university, USA.