Kulturarvet behöver bättre skydd!

Ska kulturarv kunna säljas och köpas som vilken vara som helst? Det tycker nog inte de flesta. I varje fall kunde man förvänta sig att Kulturmiljölagen (KML) skulle fungera som ett mäktigt skydd mot kommersiella krafter. Är det så?

I april ska den s.k. ”Everlöv”-skatten utbjudas på auktion. Det rör sig om en stor vikingatida silverskatt bestående av över 900 mynt och en samling extraordinära silversmycken. Skatten har fått det fiktiva namnet ”Everlöv” på grund av en obekräftad förmodan, men i själva verket är fyndplatsen okänd. Skatten har dock rimligtvis hittats inom Lunds Kommun. Fyndet anges ha kommit fram på 1980-talet, enligt uppgift i en chiffonjé på en gård i Skåne. Sammansättningen av föremål visar tydligt att det rör sig om ett depåfynd, som inte anmälts då det ursprungligen upphittades. Skatten är ytterst intressant på flera sätt. Det yngsta myntet visar att den är nedlagd efter 1018, alltså ganska sent under vikingatiden. Depån innehåller en osedvanligt hög andel mynt från Bayern i Sydtyskland, vilket kan visa på en hittills ouppmärksammad handelsväg. Den innehåller också två mynt från nuvarande Slovakien, som bidrar avgörande till kunskapen om när detta områdes myntning startade.

”Everlöv”-skatten innehåller vidare ovanligt många så kallade anglo-skandinaviska mynt, där skandinaverna försökte efterlikna den engelska kungens mynt, i egna präglingar i städer som Lund och Sigtuna i början av tusentalet. Stampanalyser av sådana mynt kan bland annat visa hur mynten färdades via olika nätverk i Östersjöområdet, hur de cirkulerade och användes, och myntningens omfattning. Bland de många unika föremålen ingår ett stort djurornamenterat spänne i filigran- och granuleringsteknik, som endast har två kända paralleller i Skandinavien. Där finns också en slavisk lunula, ett slags månformigt hänge, med unik dekor samt en stor smyckesbrakteat med inskription HINRIC IMP, som präglats för den tysk-romerska kejsaren Henrik II (1014–1024) (Henrik började för övrigt sin karriär som hertig av Bayern). Föremål som dessa förkroppsligar historiska, sociala och kulturella sammanhang. Exemplen visar hur ”Everlöv”-skatten är en originalkälla, en slags avtryck eller handskrift från vikingatiden som vi inte har läst färdigt än.

Den som hittar ett fornfynd som “Everlöv” skatten är enligt KML 2 kap. 4 § skyldig att erbjuda staten att få lösa in fyndet mot betalning. Att skatten nu ändå kan säljas på marknaden beror på att den tyvärr inte blev inlöst på 1980-talet p.g.a. att ärendet förhalades i omgångar. Att döma av de tillgängliga uppgifterna har den ursprungliga upphittaren begått ett lagbrott genom att inte rapportera fyndet, eftersom detta varit lagstadgat i århundraden. Men det förhindrar tydligen inte, att en senare innehavare av skatten kan sälja det, som myndigheterna borde ha löst in (Hårdh 1988). I Danmark skulle ett sådant fynd ha betraktats som ”danefæ” (fynd som är särskilt värdefulla eller har särskilt kulturhistoriskt värde) och därmed blivit inlöst oavsett fyndomständigheter, eftersom både den som hittar ”danefæ” och den som får ”danefæ” i sin ägo på annat sätt omedelbart måste lämna in det till Nationalmuseet (danska Museilagen Museumsloven LBK nr 358 av 08/04/2014 § 30 §2, retsinformation.dk). Det är i Danmark alltså inte bara den ursprungliga upphittaren som måste rapportera in fynd, utan även den som till exempel ärver ett fynd måste rapportera det om detta inte gjordes när fyndet först dök upp.

Också i Sverige finns det faktiskt exempel på att andra än upphittaren kan anmäla fynd och få dem inlösta. På 1980-talet hittades på Gotland en praktfull militärmask från romerskt kavalleri. Den blev utan diskussion inlöst mer än ett decennium efter upphittarens död, och pengarna utbetalades till en bekant till upphittaren. Även fynd utan säker kunskap om fyndplats har inlösts, till exempel två armbyglar utan känd fyndplats men säkerligen stammande från Gotland (ca 2010, förmodligen funna vid Klints i Othems socken). Vid dessa tillfällen har myndigheterna alltså tagit parti för kulturarvet och agerat för att rädda det för framtiden. Här har man frångått preskriptionstiden och det finns alltså en möjlighet att göra detta även gällande ”Everlöv” och andra fall. Det är nu på tiden med en skärpning även av den svenska lagtexten, gärna med den danska som förebild, för att i framtiden skydda kulturarvet bättre och undgå en upprepning av fall som ”Everlöv”-skatten!

När nu skatten skall säljas, borde myndigheterna som minimum kräva att den såsom svenskt kulturarv måste stanna på svenskt territorium. Detta innebär att man inte bör bevilja exporttillstånd för något enda mynt eller föremål i skatten. Mynt är i och för sig undantagna från regeln om exporttillstånd av kulturarvsförmål, men man skulle enkelt kunna göra skillnad mellan å ena sidan mynt som har funnits på marknaden sedan länge och å andra sidan mynt som hittats på svensk mark, särskilt om fyndet kan antas vara gjort i senare tid. Så har man t.ex. gjort i England, där alla mynt med engelsk fyndplats kräver exporttillstånd som i vissa fall inte beviljas. Ytterligare en möjlighet att skydda kulturarvet kunde vara att anta den franska modellen, där staten vid offentliga auktioner har förköpsrätt. Det vore naturligtvis också rimligt att mynt som ingår i ett samlat fynd tillsammans med andra föremål, inte skulle få föras ut ur landet. Smyckematerialet i fyndet omfattas, som vi tolkar kulturmiljölagen, av utförselförbud. Detta måste beaktas vid försäljningen. Det vore högst rimligt att mynt från ett fynd omfattades av samma lagstiftning och lagskydd som övriga föremål i fyndet.

Att depåfynd bevaras samlat ger helt andra förutsättningar för att kunna studera dem vetenskapligt och för att kunna visa dem i en utställning för allmänheten, än en aldrig så noggrann dokumentation och auktionskatalog. Varje mynt och varje föremål har en egen historia. Men tillsammans kan de även förmedla en unik berättelse om hur skatten en gång blev till, vem som ägde den, samt om var och under vilka omständigheter silvret förvärvades. Varje skatt är unik och kan liknas vid en bok med många sidor. Om den skingras, är det som om man river ut sidorna ur boken och sedan bara kan läsa enstaka av dem.

”Everlöv-skattens” öde visar att gällande svensk lagstiftning inte kan skydda vårt gemensamma kulturarv. Det är stor risk att försäljningen av ”Everlöv”-skatten skapar prejudikat. Oärliga upphittare skulle kunna komma undan med att hävda att deras fynd är ett arv, till exempel hittat i en gammal möbel. De skulle kunna framhålla att anmälningsplikten är preskriberad och att det då blir myndigheternas uppgift att bevisa det motsatta.

Skattens försäljning på den öppna marknaden ger dock tillfälle att tänka över och ompröva KML i detta avseende. Vi har här framfört exempel från flera existerande lagstiftningar där man hanterat frågorna annorlunda än i Sverige, som vi menar kan tjäna som förebilder även här. Vårt gemensamma kulturarv lider stor risk att spridas för vinden. Låt oss istället skärpa tandlösa regler, och avskaffa preskriptionstiden för överträdelse av lagens krav angående anmälning av kulturarvsfynd!

Nanouschka M. Burström, docent i arkeologi, Stockholms universitet

Birgitta Hårdh, professor em. arkeologi, Lunds universitet

Gitte T. Ingvardson, antikvarie, Historiska museet vid Lunds universitet

Kenneth Jonsson, professor em. numismatik, Stockholms universitet

Per Karsten, museichef, Historiska museet vid Lunds universitet

Christoph Kilger, docent i arkeologi, Uppsala universitet-Campus Gotland

Jens Christian Moesgaard, professor i numismatik, Stockholms universitet

Läs även:

Hårdh, B. och Jonsson, K. 1986. Fyndet i chiffonjén. LUHM report series 27

Hårdh, B. 1988. Kan man äga en vikingaskatt? Fornvännen, 57–58.

Bildtext: Världens största vikingatida skatt, Splillingsskatten, är tack och lov inte till salu. FOTO: WIKIPEDIA

Populär Arkeologi uppmanar: bidra till insamlingen för att rädda Ukrainas kulturarv

Nordiska museer startar ekonomisk insamling för att rädda Ukrainas kulturarv.

Det pågående kriget i Ukraina hotar museer och kulturhistoriska platser i Ukraina. Viktiga delar av det ukrainska kulturarvet riskerar att skadas och försvinna och museichefer på plats i Ukraina vädjar om ett koordinerat ekonomiskt stöd från kolleger i Norden.

Stiftelsen Nordiska museet startar nu en fond för insamling av ekonomisk hjälp i Sverige och Norden för att rädda Ukrainas kulturarv. Insamlingen sker i nära dialog med Riksantikvarieämbetet, centralmuseerna och museer i Sverige och Norden.

Väpnade konflikter är inte bara en humanitär katastrof i form av hot om våld och död för soldater och civila – även en viktig del av Europas gemensamma kulturarv hotas. Alarmerande rapporter från museikollegor i Ukraina skapar oro för det ukrainska kulturarvets framtid. Ett intensivt arbete pågår med att säkra och skydda museernas samlingar.

– Vi agerar nu snabbt på nödropen från våra kollegor i Ukraina. Syftet med insamlingen är i första hand att ge ekonomiskt stöd till Nationalmuseet för Ukrainas historia i Kiev där vi har kontakt med museichefen. Pengarna kommer att gå till återuppbyggnad så fort det är möjligt, samt att säkerställa personalens och samlingarnas säkerhet. I ett nästa steg kan även andra museer komma på tal. Nordiska museet kommer att administrera insamlingen i nära samarbete med Riksantikvarieämbetet och nordiska museikollegor, säger Sanne Houby-Nielsen, styresman på Stiftelsen Nordiska museet.

– Behovet är stort och jag är glad över att vi snabbt kan få igång en insamling via Nordiska museet. Vi har en tät dialog med Nationalmuseet för Ukrainas historia i Kiev för att stödja dem och vara en länk till omvärlden om vad som händer med kulturarvet i Ukraina, säger Joakim Malmström, riksantikvarie och chef för Riksantikvarieämbetet.

Insamlingen riktas till både institutioner och privatpersoner och sker på:
Bankgiro: 5475-9758
Swish: 1236280424
Märkes: Insamling till Ukraina

Insamlingen av finansiellt stöd sker i första hand till Nationalmuseet för Ukrainas historia i Kiev. Insamlingen syftar konkret till att återuppbygga museet så fort det är möjligt och att säkerställa samlingarna och kunskapen om dessa i Sverige, Norden, Europa och världen. Insamlingen ska säkerställa snabba och konkreta insatser så fort det är möjligt.

Forskare sprider vanföreställningar om tv-serien De första svenskarna

Anna Källén, Centrum för kritiska kulturarvsstudier, Stockholms universitet, menar att Populär Arkeologis chefredaktör Jonathan Lindström samt hans kolleger inom det arkeogenetiska ATLAS-projektet i tv och massmedia förmedlar en uppfattning om Sveriges historia som överensstämmer med den som omhuldas av extremnationalister, rasister och nazister. Det här är djupt kränkande beskyllningar, som kräver att Källén förvanskar uttalanden och bortser från vad empirin visar. Jonathan Lindström svarar här på kritiken samt undrar om Källéns resonemang är acceptabla i akademiska sammanhang.

Text: Jonathan Lindström
Foto: SVT

När man som jag medverkar i tv-program om arkeologi får man räkna med att tittare har åsikter. Ibland kan det bli lite onyanserat. I SVT-serien ”De första svenskarna” som sändes häromåret presenterade vi stenålderns och bronsålderns historia i Sverige, inklusive de senaste årens analyser av forntida människors DNA, det som kallas arkeogenetik. Arkeogenetiken bekräftade tidigare tolkningar om pionjärbosättningen som baserar sig på bland annat stenteknologiska analyser, vilka visade att människor flyttat in först från söder och sedan från norr eller öster. Att vi också berättade om mer oväntade resultat, som att de första invandrarna var mörkhyade och blåögda tycks dock ha varit svårt att svälja för rasistiskt orienterade tittare men även för Anna Källén på Centrum för kritiska kulturarvsstudier vid Stockholms universitet.

Av de förra har jag blivit kallad ”kommunisthora”, ”charlatan” och ”stockholmsk PK-fjolla” och den kraftigt högerorienterade tidningen Fria tider var mäkta irriterad på att vi visade upp människor med mörk hy.

Liknande främlingsfientliga åsikter kom till uttryck när SVT ett år tidigare sände vår serie ”Vikingarnas liv”. Bland kritikerna utmärker sig en riksdagsman genom att påstå att SVT sprider politiskt korrekta lögner och att jag hävdade att allt av kulturellt värde kom utifrån, vilket jag inte riktigt känner igen. Han tycks också mena att han själv kunde forntidshistoria bättre än jag, trots mina snart 35 år i yrket. Sin överlägsenhet visade han elegant upp genom att påpeka att vi hade en ”mycket avancerad silversmideskonst häruppe i Ultima Thule” och att kvinnor var i det närmaste jämlika med männen. Det förra är en smaksak, det senare är fel, för övrigt. Och så avslutar han med den för en riksdagsman lite oroväckande slutsatsen, att eftersom vi inte har samma uppfattning om vikingatiden så borde jag inte vara arkeolog.

Så länge vi lever i en demokrati får jag dras med riksdagsmannen och han med mig. En sak är dock säker, när ens uppfattning om det förflutna krockar med forskningsresultaten bör man ändra åsikt. Att låta sin ideologiska uppfattning styra vad källorna säger hör inte hemma på universitetet.

Därför är det djupt obehagligt när en forskare knuten till universitetet med åtta miljoner kronor i bidrag på liknande sätt som riksdagsmannen grundlöst kritiserar och vantolkar forskningsresultat. Här hittar vi en inverterad anklagelse från dem som kallat mig ”PK-fjolla”. Nu underblåser jag istället högerextremismen.

Vi är framme vid Anna Källén, vid ovan nämnda centrum, som har skrivit artikeln ”De första svenskarna – arkeogenetik och historisk identitet” publicerad i tidskriften Fronesis tidigare i år (tidskriftsnamnet betyder ”gott omdöme”).

I artikeln tar hon sig an tv-serien ”De första svenskarna”. Hon bestämmer den egentliga innebörden i vad jag säger (faktiskt inte alls vad jag eller tv-tittarna trodde!), hon tror sig dekonstruera den arkeogenetiska forskningen och utifrån denna fantasifulla grund kritiserar hon hur arkeogenetikerna för ut sina resultat till allmänheten. I mejl till mig (2020-09-02) har Källén trots detta påpekat att hon inte alls har skrivit en polemisk text. Hon vill inte heller debattera frågan, ”det är alldeles för komplicerat”. Som vi ska se kräver det stor kreativitet att inte uppfatta artikeln som tydligt polemisk. Tyvärr måste nog Källén, likt alla som menar sig syssla med vetenskap, räkna med att bli granskad och kritiserad.

Källén rivstartar med att ge en selektiv beskrivning av tv-programmen, och konstaterar sedan att min fråga vilka var egentligen de första svenskarna? ”vilar på föreställningen att nationell identitet skulle vara något som existerar bortom, till och med flera tusen år före själva nationalstatens uppkomst”. Inte nog med det, ska genetisk forskning användas för detta förutsätter det ”att en människas identitet (vem hon verkligen är) till väsentlig del bestäms av hennes arvsmassa.”

Källén visar här att hon har ett extremnationalistiskt och rasistiskt perspektiv, som hon också vill tillskriva mig. Om vi bortser från klumpigheten och den personliga förolämpningen, så finns det också något att säga om Källéns avsiktliga misstolkning av min fråga.

Det är en form av ordmärkande som ligger till grund för hennes kritik. Alla vet att ett vardagligt språk är det enda sättet att nå fram till tv-tittare, som inte är bevandrade i vetenskaplig terminologi och definitioner. Det ingår i överenskommelsen. Att tro att tv-tittarna skulle få för sig att frågan vilka var egentligen de första svenskarna? mynnar ut i en beskrivning av stenåldersjägare med en gulblå flagga vajandes vid röda stugor är inte bara att förolämpa människors intelligens. Det är också djupt ohederligt. Frågan handlar naturligtvis om ”Vilka var de första människorna i det geografiska område vi kallar Sverige idag, när kom de, varifrån kom de, hur levde de, hur såg de ut etc?”

Allt det här visste Källén också, jag förklarade det när hon intervjuade mig, men det valde hon att lägga i en fotnot i liten stil längst bak i artikeln. Ett kryphål undan att stämplas som ohederlig.

Efter att ha förolämpat tittarnas intelligens beskyller Källén mig och arkeogenetikerna för att skapa ”föreställningar om essentiella genetiska grupper utifrån faktorer som har med utseende att göra” och att vi i programmet har tagit fram en ”idealtyp som liknar ’nordeuropéer’”. På så sätt görs arkeogenetiken, enligt Källén, ”användbar för politiska aktörer med intresse för essentiell nationell identitet”. Det vill säga rasister. Ingen liten anklagelse. Minns väl att hon samtidigt har uppfattningen att hon inte har skrivit en polemisk text och att hon inte heller vill debattera den. Kanske för att hon argumenterar med och mot sig själv, för det ska noga påpekas här: Det är Källén som pratar om att identitet och en människas essens är knuten till genetiken, likt högerextremisterna vi mötte i inledningen av texten. Det är en grotesk inställning. Arkeogenetiken ägnar sig inte åt identitet. Dess resultat är att likställa med exempelvis keramikstudier, som en av flera metoder att kartlägga människan som kulturvarelse, hur hon har levt och agerat. Arkeogenetiken kan exempelvis belysa människors långsiktiga geografiska bakgrund, och därmed bidra till vår förståelse av migrationer och samhällsförändringar.

Vidare konstaterar Källén att jag genom att mitt DNA analyseras förutsätter att vi som bor här i Sverige idag definieras som en genetiskt sammanhållen grupp, som jag representerar.  Hon hävdar att jag har samma uppfattning som Kossinna, en idag ökänd arkeolog vars tankegångar tydligt länkade till resonemang inom 1900-talets nazism och rasism. Detta alltså i en tidskrift som heter Gott omdöme, på grekiska.

Självklart förstår hon, liksom tv-tittarna, att vad jag tydligt illustrerar är att jag, liksom många andra människor med far- och morföräldrar födda i Nordeuropa i slutet av 1800-talet, har ärvt gener från människor som bodde i samma område ännu längre tillbaka i tiden. Resultaten av analyserna visade just detta – det vill säga att min genetik innehåller många olika komponenter, komponenter jag delar med många människor i norra Europa och inom det geografiska området för många olika nationer. Dessa gener uppvisar komplexa forntida migrationsmönster, och är alltså en hjälp att belysa människan som kulturvarelse och även aspekter av hennes historia. Men Källén väljer naturligtvis medvetet att överföra sitt på förhand bestämda rasistiska perspektiv på mig.

Lite vid sidan av kritiken mot tv-programmet och ATLAS-projektet kritiserar också Källén kommersiella sajter som erbjuder arkeogenetiska studier åt släktforskare och andra intresserade. Jag tycker själv att sådana sajter till betydande del erbjuder ytliga, ointressanta, opålitliga och ibland felaktiga data. Däremot ställer jag mig oförstående till att Källén associerar till att de förstärker etnonationalism. Med sina uppenbara brister är ju nationsangivelserna enbart geografiska begrepp, och det tror jag alla förstår utom Källén, som här än en gång visar sitt förakt för andras fattningsförmåga. Min erfarenhet är också att för de flesta människor innebär resultaten det omvända, de gläds åt en geografiskt varierad bakgrund, och blir besvikna om den tycks begränsad. För människor som av olika anledningar inte har tillgång till sin släkthistoria, exempelvis amerikanska slavättlingar, människor som saknar kunskap om sina biologiska föräldrar och andra som saknar skriftlig historisk dokumentation, är ju detta en fantastisk möjlighet till information. Ska dessa människor stämplas som rasister och extremnationalister?

Källén konstaterar att de av henne avsiktligt vantolkade exemplen är ”typiska för den populära ’diskurs’ som har uppstått kring arkeogenetik”. Källén har alltså konstruerat en diskurs – som här främst gäller åsikter om ”svenskarnas” historia – som hon klistrar på mig och mina kolleger i ATLAS-projektet, vilket är helt felaktigt och djupt kränkande.

Källén ger i sin text även sin bild av arkeogenetikens forskningshistoria, och misstänkliggör användningen av dess resultat vid studiet av indoeuropeiska språks historia. Här röjer hon sin bristande kunskap om fältet särskilt tydligt. Långt före arkeogenetikens genomslag har arkeologer med hjälp av lingvistiska och arkeologiska analyser mejslat fram rimliga hypoteser om språkgruppens utveckling och historia där en av dem gäller hur ryttarfolk från stäppen norr om Svarta havet efter 3000 f.Kr. kunde ha spridit språken västerut, både genom migration och sociala kontakter. Läs gärna min populärvetenskapliga sammanfattning i boken ”De dödas tempel” från 2011, där bland annat komplexiteten i spridningsprocessen antyds. Vad arkeogenetiken har gjort är att stärka argumenten för denna hypotes och därmed förändra stödet för andra hypoteser. Vad är problemet?

Källén lyckas på ett inte helt tydligt sätt leta sig från språkfrågan till att ”arkeogenetiken kan göras användbar för högerextrema politiska krafter i samtiden”. Det här kommer kanske som en överraskning för Källén, men arkeogenetiken är inte det enda som kan missbrukas av politiska krafter. Hitler, Franco, Mao, Pol Pot, Stalin och Mussolini använde inte bara arkeologi, utan även arkitektur, biologi, naturvetenskap, konst, litteratur, universitetsundervisning – you name it – för sina syften, med grova vantolkningar och ohederliga påståenden som metod.  

Källén tar även upp de tre ledarna för ATLAS-projektet, och deras påstående att den arkeogenetiska forskningen utgör en motkraft till en ovetenskaplig föreställning om att det skulle ha funnits rena och homogena människogrupper. Det är något jag skulle skriva under på, men Källén vill gärna se det på annat sätt. Hon inleder med ett något förbryllande försök att framställa det vetenskapliga arbetet som ett slags skådespel, och slår fast att den vita skyddsoverallen i laboratoriemiljö återspeglar en föreställning om att arkeogenetisk information representerar en ren förhistorisk verklighet. Som om det skulle räcka med en vit rock för att runda krav på evidens.

Därefter går hon över till empirin i sin kritik. Hon berättar hur Israels premiärminister Benjamin Netanyahu vantolkar arkeogenetiska resultat från Max Planck-institutet för att hävda att israelerna har en längre historia än palestinierna i det nuvarande Israel.

Återigen, att politiker vantolkar forskningsresultat för att driva en egen politisk agenda kan användas som invändning för all forskning. Ska vi alltså undvika all forskning vars resultat  politiska aktörer kan förvanska?

Källén tar dock upp ett kanske mer relevant exempel från Sverige, där resultat från det vikingatida Sigtuna visade på en varierad genetisk bakgrund hos de undersökta individerna. En projektledare för ATLAS sa i en intervju att svensken inte finns genetiskt och att människor har rört på sig hela tiden. Okontroversiellt, kan man tycka, men på sajten Allmogen.org kritiserades slutsatserna, och detta uppmärksammades i medierna. Enligt resonemangen på sajten Allmogen.org finns en genetisk svensk. Hur detta kastar en skugga på arkeogenetikerna förstår jag inte, om inte Källén menar att det visar att allmänheten överlag är för obildad för att tillåtas ta del av forskningsresultat. Förhoppningsvis handlar det om att hon tycker att forskarna kunde ha sett över sin populärvetenskapliga framställning en extra gång, för att undvika missförstånd. Så var det med Källéns empiri, angående ”De första svenskarna” och ATLAS verksamhet.

Hade Källén bemödat sig om att arbeta i en vetenskaplig anda, så kunde hon ha studerat verkligheten lite mer ingående. Hennes tveksamma exempel kan lämpligen ställas mot de oräkneliga exempel som bekräftar ATLAS-ledarnas påstående, av vilka jag redovisade en handfull i början av artikeln. Arkeogenetikens resultat och populariseringen av dem motsäger rasisters och främlingsfientliga personers världsbild, ja, smular sönder den och väcker deras omedelbara ilska, och tydligen även Källéns.

Avsnittet ”Hypotesdriven historieforskning” har en beteckning som lustigt nog avser att vara nedsättande, vilket dessvärre verkar hänga samman med att Källén inte förstår vetenskaplig metodik. Det framgår tydligt när hon ställer den arkeogenetiska – naturvetenskapliga – forskningen mot en mer humanistiskt orienterad historisk analys som ger en ”mångfacetterad förståelse”. I hypotesdriven forskning menar Källén att det mångfacetterade görs enkelt. Jag har påpekat det tidigare, och tar det igen: arkeogenetiken är en metod bland många andra för att utforska människans kulturhistoria. Den kombineras med resultat som nås med många andra discipliner, som keramikstudier och lingvistik. Även när de senare presenteras så framhåller man givetvis de specifika resultaten. Det här beaktar Källén inte, och inte heller att arkeogenetikerna inte ger en förenklad bild, där deras resultat svävar fritt och oemotsagda. Vare sig det gäller den tidigaste invandringen, jordbrukets introduktion eller de indoeuropeiska språkens spridning, så inkorporeras de arkeogenetiska resultaten i just en sådan humanistiskt orienterad historisk analys, mångfacetterad och djup, som Källén efterlyser. Källén gör också ett misstag av samma slag som en rasistiskt orienterad man jag argumenterade med en gång på telefon. Han påstod att vi drog alltför omfattande slutsatser om förhistoriska förhållanden utifrån alltför få individer. Våra stickprov är för små, ansåg han. Samma reflektion gör Källén, och påstår fullständigt felaktigt att arkeogenetikerna inte tar någon som helst hänsyn till kontext eller komplexitet utanför själva proven. ”Men iförda den vita overallen” kan de ändå få resultatet att framstå som det slutgiltiga resultatet. Någon forskare som känner igen sig? Nej, därför att Källén här i princip hittar på en egen förklaring, som inte stämmer med verkligheten. 

I artikeln påstår Källén att vi i tv-programmet skapar ”föreställningar om essentiella genetiska grupper ”utifrån utseende, ekonomi och kultur, framställer ”dagens svenskar” som en genetiskt distinkt grupp och som inte har förändrats under de senaste femtusen åren. Detta är en kraftig vantolkning av seriens budskap. Vår målsättning var att kortfattat och tv-anpassat förmedla bilden – och i sammanhanget en ny bild – av en ytterst komplex historia, utan några distinkta grupper utan i stället med fokus på den stora variationen och mångfalden med några övergripande tendenser.  

Källén har sedan länge etablerat sig som Sveriges kanske främsta representant för den koloniala arkeologin, vilken många idag uppfattar som förlegad. Utan att tveka utnyttjade hon sin privilegierade europeiska position för att som oerfaren 21-åring ägna sig åt utgrävningar i den tidigare franska kolonin Laos. Arbetet vid Centrum för kritiska kulturarvstudier är en logisk fortsättning på detta. Här kan hon bygga upp en akademisk maktställning, med ett tankemässigt fundament grundat i kritiska teoribildningar från universitet i tidigare kolonialmakter, huvudsakligen framtänkta av vita, privilegierade män, ofta påfallande ointresserade av empiriska data likt Källén.

En tveksamhet i detta sammanhang är att Källén använder sig av klassiska härskartekniker – hon utger sig för att stå vid sidan av och sitta inne med sanningen om ords betydelser och valörer. Det är den teoretiska beläsenheten, argumenten om att ”det är komplicerat”, som ger denna överlägsenhet. Hon säger sig inte vara intresserad av polemik, men det är hennes ord som gäller. Hon tillåter sig att förvanska andras yttranden och forskning. Omvittnat är att denna metodik skapar osäkerhet och rädsla, ingen vill stämplas som rasist.

Källén förvränger avsiktligt ATLAS-forskningen och vad som sägs i tv-serien ”De första svenskarna”, ja, hon har även lagt till direkta felaktigheter, vilka är djupt förolämpande. Det har skett av nödtvång, eftersom empirin inte vill gå hennes väg. Hon drar fram ett enda tveksamt exempel på arkeogenetikens samhällsfara. Jag kan – och har här försökt – kontra med flera exempel på motsatsen, hur arkeogenetikens resultat och popularisering i själva verket slår sönder extremnationalisters, rasisters och inte minst Källéns kunskapskritiska perspektiv på omvärlden.

Forskare kritiserar ständigt varandra och argumenterar utifrån teori och empiri. Vad gäller populariseringen av resultaten, så granskas och debatteras den av massmedia och fristående intellektuella. Det brukar fungera bäst så i öppna demokratier. Bakåtsträvande överrockar som utan empirisk botten ska tala om vad forskarna ”egentligen menar” utan att vilja debattera sina anklagelser sprider däremot kunskapsförakt och eldar på extremism. Kan vi hoppas på att Källén använder det som återstår av pengarna hon fått av Riksbankens jubileumsfond till en mer verklighetsförankrad forskning i framtiden?

Jonathan Lindström, chefredaktör på Populär Arkeologi,
med stöd av ATLAS-projektets ledning vid Stockholms
universitet och Uppsala universitet.