Runvård – eller vanvård

Över tusen av landets 2 500 runstenar finns i Stockholms län och Uppsala län. Många täcks av gröna lavar och är svåra att tyda och bara tio har blivit rengjorda och imålade de senaste fyra åren. Vad är det som har hänt? Det frågar sig arkeologen och författaren Kristina Ekero Eriksson.

Vikingatidens runristare var stolta över sina stenar och ville att budskapen skulle kunna läsas i all evighet. Som en uppländsk runmästare uttryckte det på 1000-talet: Detta ska vara till människors hågkomst så länge människor leva.

Färgspår visar att många runstenar har varit bemålade i rött, svart och vitt – starkt lysande, precis som den gotländska Hogränstenen berättar: Här skall stenen stå som märke, bjärt på berget. Även en inskrift från Överselö kyrka i Sörmland upplyser om att penseln tagits fram: Här skall stånda dessa stenar, röda av runor, reste dem Gudlög .

Det finns exempel från historisk tid på hur runtexter har fyllts i, exempelvis använde vägfarande i Södertälje krita för att göra ristningar tydliga på 1600-talet. Först under 1900-talet började Riksantikvarieämbetet rödmåla inskrifterna så att de skulle vara lättare att läsa.

Clarence Kvart, vice ordförande i Husby-Långhundra hembygdsförening i Uppland, är upprörd. Han tycker att fornlämningarna i trakten förfaller och att de inte vårdas på samma sätt som tidigare.

Men i dag är det inte alltid röd färg som möter den som vill utforska runristningar – utan snarare en grön kulör. Många, många av de tusen år gamla meningarna är övertäckta av lavar. Och färgen på de en gång så röda runorna har bleknat bort.

I närheten av hans hem finns en runhäll, U 497, med texten Ragnfast lät hugga hällen och göra bron efter Ingefast, sin fader, och Ingefrid, sin moder.

Under vikingatiden var ristningen väl synlig för dem som färdades på Långhundraleden, en vattenväg från Östersjön upp till Gamla Uppsala. Men i dag är det svårt att hitta fram till hällen, eftersom den är dold av aspsly, nästan helt överväxt med mossa, inte imålad samt försedd med en oläslig skylt.

Clarence Kvart har flera gånger ringt till länsstyrelsen i Uppsala och Riksantikvarieämbetet och vädjat om att någon ska rengöra hällen och fylla i runorna. Men ingenting har hänt, och som ”icke auktoriserad” får han inget göra.

– Hembygdsföreningen kan tänka sig att betala för professionell rengöring, imålning och väderbeständig skylt, om någon certifierad kommer hit. Men vi får tyvärr ingen respons. Med nuvarande brist på underhåll kommer bygdens fornminnen inte gå att hitta och därför gå förlorade för kommande generationer, menar Clarence Kvart.

Lika uppriven är Lise Nelzén över Sveriges största runristade häll som finns i Granby i Orkesta socken i Vallentuna. Hon bedriver en turistverksamhet, där Granbyhällen ingår som en självklar sevärdhet. I flera år har Lise fört en dialog med länsstyrelsen i Stockholm om att hällen ska rengöras och runorna imålas. Men förgäves. I dag är den grön- och vitrandig, efter ett rengöringsexperiment som avslutades för över tre år sedan.

– Guiderna får ägna ganska lång tid åt att förklara för turisterna varför hällen ser ut som den gör, säger Lise Nelzén uppgivet.

Professor Anne-Sofie Gräslund, som använt runristningar i sin långa forskargärning, upplever att möjligheten att se dem kraftigt har försämrats.

– Det finns skräckexempel som gör mig både arg och ledsen. När jag är ute med studenter tar jag för säkerhets skull med bilder på de runristningarna som vi ska titta på, eftersom risken är stor att varken ornamentiken eller inskriften går att se på plats, säger Anne-Sofie Gräslund.

Detta är bara tre röster av många som Populär arkeologi har lyssnat till. Helt klart engagerar runstensvården. Varför ser det ut så här på många håll? Vem är det egentligen som ansvarar för dessa fornminnen?

             Under nästan 400 år, från 1600-talet fram till 2014, var det Riksantikvarieämbetets uppdrag att besiktiga, laga, rengöra och fylla i Sveriges 2 500 runstenar. År 2015 överlät Riksantikvarieämbetet ansvaret till landets länsstyrelser.

Vissa skillnader finns mellan nu och då.

Riksantikvarieämbetet hade en sedan länge utarbetad plan, där man gick igenom område för område i landet. Enligt en uppgift från 2002, hade myndigheten resurser att klara av vårdåtgärder för 70-80 runstenar per år, med en åtgärdscykel på 25 år.  

De sista åren var 400 000 kronor per år öronmärkta för en extern stenkonservator som lagade och rengjorde runstenarna. Nu har denna summa ökats till 500 000 och fördelats på de olika länsstyrelserna, i proportion till antalet runristningar.

Riksantikvarieämbetets roll i dag är att samarbeta med länsstyrelserna i samband med vårdinsatser och nyfynd. Det så kallade Runverket har två heltidsanställda forskare, Magnus Källström och Laila Kitzler Åhfeldt, som oftast gör imålningarna av runstenarna. Dessutom har Riksantikvarieämbetet stenkonservatorn Helen Simonsson, som ger råd och stöd.

Ansvaret för de runristningar som Clarence Kvart och Lisen Nilzén månar om hör till Uppsalas respektive Stockholms länsstyrelse. I dessa båda län finns omkring 1 100 av landets runstenar, men bara tio av dem har blivit rengjorda eller imålade de senaste fyra åren. Anledningarna är flera.  

– Det var inte så att Riksantikvarieämbetet gjorde ett överlämnande, i stället dumpades runstensvården i vårt knä utan att det följde med någon penningpåse. Först efter ett par år blev vi tilldelade omkring 100 000 kronor årligen för uppdraget, säger handläggaren Lennart Swanström på Länsstyrelsen i Uppsala.

Enligt Lennart Swanström räcker summan oftast bara till akutåtgärder som att resa de runstenar som håller på att falla.

– Vi har inte heller fått ekonomiska resurser att förstärka personalen med en tjänst som är vikt för just runstensfrågor, säger Lennart Swanström.

Utöver runstensvården har Länsstyrelsen i Uppsala ansvar för ytterligare cirka 170 fornvårdobjekt som exempelvis gravfält och fornborgar.

– Men vi mäktar bara med att ha löpande skötsel av ett 50-tal av dem. Med 500 runstenar går vi från 170 till cirka 670 fornvårdsobjekt. Siffrorna talar lite för sig själva, menar Lennart Swanström.

Vad som prioriteras på länsstyrelserna är akutinsatser efter en en särskilt prioriteringslista.

Högsta prioritet gäller runstenar som äventyrar allmänhetens säkerhet, som exempelvis håller på att falla.

Prio två är om stenen och ristningen är hotade, till exempel om den håller på att vittra sönder.

Först som prioritet tre kommer ristningens synlighet, det vill säga om lav behöver avlägsnas eller om färgen på runorna har blekts bort.

              Länsstyrelsen i Uppsala har efter fyra år ännu inte landat i en strategi för hur man ska lägga upp runstensvården. Ett första steg är en inventering av länets 519 runristningar, vara 473 står utomhus. Uppdraget sköts av Upplandsmuseet.

– Av de 280 runstenar som jag hittills hunnit inventera är omkring hälften täckta av lav eller dåligt ifyllda. Ibland kan jag inte avgöra om ristningen över huvud taget är imålad; jag ser ingenting av den, berättar arkeologen Robin Lucas vid Upplandsmuseet.

Robin Lucas bedömer runstenarna efter prioritetslistan. Alla runstenar fotograferas och genom ett datorprogram kan tredimensionella bilder tas fram, så att runstenarna kan ses från alla håll. Också skyltarnas skick kontrolleras.

– Och man måste röja innan man rengör runstenarna. Vegetationen runt dem är det stora problemet: träd som hänger ned, sly och snår, säger Robin Lucas.

Men organiserad röjning runt de omkring 500 runstenarna är inte något som länsstyrelsen i Uppsala har resurser till i nuläget. 

– En idé är att be hembygdsföreningarna om hjälp att röja, och att de i så fall sköter kontakten med markägaren, säger Robin Lucas. 

Stockholms länsmuseum genomförde en liknande inventering av runstenarna i Stockholms län för ett par år sedan. Då bedömdes ristningarnas synlighet vara dålig på 31 procent av de 537 runstenar som ingick i undersökningen.

             Var tredje runristning i Stockholms län och varannan i Uppsala län kan alltså knappast upplevas. Men att runstenarna inte rengörs och imålas, har inte bara med pengar att göra.

– Det är inte säkert att vi rengör och fyller i alla stenar som vi åtgärdar akut, eftersom vi inte vet om de tål det. Det är en bedömning vi måste göra för varje runsten och runhäll, säger handläggaren Sofia Andersson på Länsstyrelsen i Stockholm.

För att förhindra slitage funderar Sofia Andersson över alternativa lösningar, till exempel ljussättning som gör att runristningarna synliggörs i släpljus, när det är mörkt ute. Eller att placera en plexiglasskiva en bit från stenen, där man kan få en uppfattning om hur den skulle ha sett ut om den var målad.

Helen Simonsson, som är stenkonservator på Riksantikvarieämbetet, skriver under på att rengöring tär på runstenarna.

– Många tror att rengöring är bra för stenen. Men det är ett stort dilemma, för i själva verket skalar man bort en bit av stenen när den rengörs, säger hon.

Ristningen ser nyhuggen ut efter rengöringen. Ytan blir grövre och gropigare, vilket främjar lav och annan växtlighet.

– Fågelspillning, klippt gräs och löv samlas i skrovligheterna. Tillsammans med vatten ger det påväxten näring.

Därför är rengöring och imålning ingen självklarhet.

– ”Minsta möjliga åtgärd” är kulturmiljövårdens devis för att bevara kulturarvsobjekten, säger Helen Simonsson.

Sedan mitten av 1970-talet används inte längre kaustiksoda och stålborste när lav tas bort från runstenar och runhällar. Ofta sker rengöringen genom en kombination av mekanisk och kemisk behandling – det vill säga med borste eller högtryckstvätt samt med vatten och etanol.

Inom forskningsprojektet RenSten har experiment gjorts för att hitta skonsamma och miljövänliga rengöringsmetoder för kulturhistorisk sten.

– RenSten rekommenderar att man tar bort och därefter förebygger lavväxt genom att spraya runstenen med 50 procent etanol omkring var fjärde år. Då etableras ingen ny lav och man undviker att skada ytan med mekaniska metoder. Ett alternativ till detta är att låta laven sitta kvar. Ofta kan man ändå se runorna eftersom lavväxten så småningom blir tunn, heltäckande och grå i färgen vilket inte stör så mycket, säger stenkonservatorn tillika biologen Eva Ernfridsson.

Efter inventeringen av runstenar i Uppsala län kommer länsstyrelsen där att påbörja ett åtgärdsprojekt.

– Vi kommer att välja ut några stenar som sprayas med etanol under en fyraårscykel för att sedan målas i. Sedan får vi utvärdera hur stenarna mår, säger Lennart Swanström.

Kanske är det alltså möjligt att både skona runstenarna och ha dem rengjorda och imålade. Och det inte bara för upplevelsens skull.

– Uppmålningen kan också vara ett skydd; man ser att det inte är vilken sten som helst. Det kan också bli en risk i framtiden, att folk tar runstensvården i egna händer och gör massa märkliga insatser bara för att man tycker att stenarna har glömts bort, säger runologen Magnus Källström på Riksantikvarieämbetet.

Magnus Källström nämner ett ”horribelt” exempel, där en runsten målats i på sådant sätt att han, som är expert på runor, inte ens kunde hitta början på inskriften.

– Det jag hoppas är att vi ska utveckla ett gott samarbete med länsstyrelserna och att vi ska kunna kombinera vårdinsatser, kunskapsuppbyggnad och forskning på runstenar även i framtiden, säger Magnus Källström.

Runstensvården är en angelägenhet för många. Runstenarna och runhällarna fungerar som en port till en annan tid och betyder mycket för gemene man. Samtidigt kan ristningarna ses som ett skyltfönster för myndigheternas verksamhet.

Om runstenarna är täckta av lav kan man få intryck av att de som bestämmer inte bryr sig om dem. Som om de inte skulle vara värda att vårda. Och det i sin tur kan leda till att moralen när det gäller fornlämningar sänks i stort.

För vi kan inte lita på att alla avskräcks av förbannelser lik den på den blekingska Björketorpsstenen: Ärofulla runors rad dolde jag här, mäktiga runor. Rastlös av arghet, död genom list skall den bli som bryter detta. Jag spår fördärv.


 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.