De döda i Motala träder fram

UNIK FYNDIGHET. Kraniet tillhör en kvinna med vackra, distinkta anletsdrag. Ögonen var en gång blå och håret tjockt och ljusblont. Hon levde för 300   generationer sedan och här- stammar från östra Asien, Ryssland och Västeuropa. Skallen lades i sjön på Kanaljorden i Motala vid en särpräglad ritual för 7 700 år sedan. Text och foto Fredrik Hallgren. 

Omslag Populär Arkeologi 5/2017
Denna artikel är ursprungligen publicerad i Populär Arkeologi 5/2017.

Där järnvägsbroar korsar Göta kanal och Motala ström i Motala, ligger en numera igenväxt våtmark. Innan den nya järnvägen byggdes här för några år sedan, såg området ut som en skogsbacke beväxt med lind, bok och ek, men under marken gömde sig en mosse som under stenåldern var öppet vatten. För omkring 7 500–7 700 år sedan var mossen en liten sjö. Vattenspegeln var inte mer än 50 meter tvärs över och delvis täckt av näckrosblad, nate och vattenklöver. Sjön låg helt nära Motala ström, men var skild från strömmen av en låg höjdrygg, där i dag den konstgjorda Göta kanal löper. Öster om sjön fanns en låg skogbeväxt kulle, väster och norr om sjön sträckte sig en grund våtmark med vass och starr.

Det är på botten av denna sjö som arkeologer har gjort förbluffande fynd. Redan under utgrävningens första vecka hittade vi stora stenar som stack upp ur gyttjan som bildats på sjöns botten, och bland dessa stenar låg ett lårben från människa. Den fortsatta utgrävningen kom att ge fler fynd av människoben, men inte hela kroppar som vi först förväntade oss, utan framför allt skallar. Av övriga kroppsdelar fanns med ett undantag bara enstaka ben.

De stora stenarna som vi stött på visade sig bilda en sammanhängande ”stenpackning” av tätt lagda stenar på sjöns botten. På denna stenpackning under vattnet hade stenålderns människor lagt ner skallar samt enstaka ben från övriga kroppen från minst elva vuxna individer, både kvinnor och män. Dessutom hade ett spädbarn placerats på stenpackningen, och till skillnad från de vuxna hade barnets hela kropp lagts ner. Vid sidan av människobenen påträffades även redskap och djurben. Fynden har kol-14-daterats till 5 700–5 500 f.Kr.

Tack vare att ben och föremål lagts ner i vatten och med tiden täckts av kalkrik gyttja, har material som vanligtvis bryts ner bevarats. Fyndet ger därför en sällsynt ögonblicksbild av komplexa ritualer knutna till jägare-samlaresamhället på äldre stenåldern, vilket indirekt också låter oss få en inblick i den tidens föreställningsvärld.

Stenpackningen är uppbyggd av cirka 3 000 stenar mellan 10 och 60 centimeter i diameter. De flesta har lagts tätt ihop så att de bildade en något oregelbundet rektangulär packning på sjöns botten, 12 x 14 meter stor. Sidorna mot stranden är raka och distinkta, sidorna ut mot sjön är mer oregelbundna och här glesar stenarna gradvis ut. På några ställen finns separata anhopningar av stenar omkring den stora konstruktionen och de bildar egna packningar med någon meters diameter. Mellan och framför allt ovanför stenarna påträffades ett virrvarr av störar och pinnar av trä, samt några fragment av flätverk.

Dessa bedöms vara lämningar efter hoprasade träkonstruktioner, dels en inhägnad som löpt längs packningens sidor, dels en indelning av konstruktionen i zoner eller rum. En del av störarna kan ha utgjort ställningar som tjänat som underlag för kranier och andra depositioner. Stenpackningen var byggd på omkring en meters djup; stenarna har inte nått över vattenytan. Anläggningen har alltså inte varit synlig annat än skymtvis genom vattnet mellan näckrosblad och nate. Däremot har sannolikt en del av träkonstruktionen stuckit upp över vattenytan.

Människobenen påträffades i den centrala delen av stenpackningen, där de låg ovanpå eller mellan stenar men aldrig täckta av stenar. Det handlar alltså om utvalda ben, främst kranier utan underkäkar. Det påträffades också en underkäke som inte passar något av kranierna, samt tio ben från andra delar av kroppen. De flesta av dessa kommer från armar och ben, anmärkningsvärt nog konsekvent från högra sidan av kroppen. Det är tydligt att man valt ut särskilda ben för deposition i sjön på Kanaljorden, kanske från döda som först begravts i ”vanliga” gravar någon annanstans.

De flesta av de vuxna, både män och kvinnor, bär spår av slag mot huvudet. Men det var inte detta våld som dödade dem.

Såren är läkta; av allt att döma har de skadade tagits om hand och vårdats. Långt senare har de dött, av någon annan och för oss okänd orsak. Att en så stor andel av de döda visar läkta skador av våld är mycket ovanligt, inte bara bland jägare-samlare utan över huvud taget i samhällen både under förhistorisk och historisk tid. Detta gör att vi tror att de döda inte utgör ett slumpvis urval av en lokalbefolkning utan att de genom att ha varit med om speciella händelser i sina liv – till exempel uppvisat mod i strid – har valts att ingå i ritualen.

Två av de vuxnas skallar hittades monterade på trästavar som fortfarande satt fast i kranierna. Detta tyder på att de visats upp för åskådare före eller under ritualen. I andra fall hittade vi skallar som avsiktligt brutits isär, med delarna nedlagda flera meter från varandra. Bitar från en av dessa isärbrutna skallar hittades instoppade i ett annat kranium, också det isärbrutet. En annan bit av samma skalle hade lagts mot pannan på ett helt kranium. Att ben från de döda brutits isär kan låta brutalt, men sådana handlingar är kända från gravritualer i sen tid, och det var också så helgons ben vördnadsfullt hanterades i kristna kyrkan i äldre tid. Kanske har man genom att placera delar av olika individer tillsammans betonat sociala relationer som varit viktiga i deras liv, eller relationer och allianser som var viktiga för de efterlevande.

Förutom ben från människor lades också redskap och föremål av ben, horn, trä och sten ner tillsammans med de döda. Många av föremålen är vackra, hela och förmodligen värdefulla objekt som kan tolkas som grav- eller offergåvor, till exempel en flinteggad benspets, tre hullingförsedda benspetsar från ljuster, fyra släta benspetsar, en hornhacka och två skrapor eller knivar av vildsvinsbetar. Det förekom också trasiga föremål av samma slag. Möjligen har även dessa lagts ner som gåvor, även om vi inte kan utesluta att en del har hamnat på platsen under andra omständigheter, till exempel i samband med bygget av konstruktionen.

Det mesta trä som hittades i våtmarken bedöms som delar av träkonstruktionerna, men det fanns också några föremål av trä. Bland träföremålen märks särskilt ett objekt med skafthål som tolkas som en stiliserad fiskfigur, avsedd att bäras skaftad på en stör. Ett annat anmärkningsvärt föremål är ett litet paket av björknäver. Man undrar vad som så omsorgsfullt slagits in.

I södra och östra delen av stenpackningen, åtskilt från människobenen, placerades delar av djurkroppar. Medan människor främst är representerade av kranier utan underkäkar, består djurfynden av kroppar och underkäkar utan kranier. Man anar någon form av symbolik, där människor och djur kompletterar varandra. Liksom människor placerats åtskilda från djuren, ligger också djuren sorterade. Ben från skogsvilt som vildsvin, kronhjort, älg och rådjur placerades i sydöstra delen av stenpackningen, medan ben från björnar placerades för sig i sydväst. Att björnen ges en särskild roll i riterna känns igen från många fångstfolk i sen historisk tid, bland annat samerna.

Tack vare den syrefattiga, fuktiga och kalkrika gyttja som benen legat begravda i är de ovanligt väl bevarade. Detta har gjort det möjligt att göra olika laboratorieanalyser, som har gett detaljerad information om individerna.

Analys av strontium-isotoper som lagrats i tandemalj visar att de som begravts på Kanaljorden inte bott på platsen året om. Jägare-samlare flyttar vanligen flera gånger om året mellan säsongsboplatser som nyttjas alltifrån månader till veckor och dagar. De flesta av dem som gravlagts på Kanaljorden bodde förmodligen större delen av året på olika platser i regionen norr om nuvarande Motala i norra Östergötland och västra Södermanland. Analyserna visar att dessa individer växte upp i ett område med berggrund av urberg, det vill säga granit och gnejs, som i dessa trakter. Kvinnan som nämndes i inledningen var däremot uppväxt i ett område med sedimentär berggrund av kalk- och sandsten. Alla kan mycket väl ha besökt Motala regelbundet – kanske varje år – exempelvis för att fiska lekande fisk i Motala ström.

Analys av kol- och kväveisotoper i ben och tänder har gett information om vad människor åt, särskilt vad gäller protein. Alla analyserade individer har ätit mycket fisk, kompletterat med växter och djur från skogen.

Några har mest ätit fisk från insjöar och vattendrag, andra har mer ätit fisk från skärgård och hav. Det är troligt att detta till en del avspeglar i vilken miljö de har bott – i inlandet eller vid kusten. I flera fall kunde de laborativa arkeologerna kartlägga enskilda personers diet i barndom och tonår till vuxen ålder. Bland dessa fanns några som åt likadan föda – åtminstone föda med likadana isotopvärden – under hela livet, medan andra ändrade sin diet när de blev vuxna. Man kan tänka sig flera förklaringar till detta. En möjlighet är att det hänger samman med giftermål, när ena parten lämnar sin familj och flyttar till maken/makans familj.

Dna-analys har visat att de som begravdes på Kanaljorden härstammar från minst två olika istida populationer. Eftersom Skandinavien var täckt av is under senaste istiden, kunde människor vandra in och bosätta sig i regionen först när isen smälte för 10 000–12 000 år sedan. Män- niskorna från Kanaljorden är släkt både med människor som flyttade in i Skandinavien söderifrån, från Västeuropa, och människor som flyttade in österifrån, från Nordösteuropa. Några individer härstammar delvis ända från östra Asien. Denna härkomst kan ha förmedlats via dem som flyttade in från Nordösteuropa. Väl i Skandinavien möttes och blandades grupperna av olika ursprung genom giftermål, och individerna som begravdes på Kanaljorden tillhörde en population som var resultatet av denna blandning.

Dna-analysen har också gett information om förekomst av mutationer som hänger samman med specifika egenskaper, som hår och ögonfärg. Människorna från Kanaljorden tycks alla ha varit blåögda, de har också anlag för att vara ljushyade och hårfärgen kan ha varierat mellan ljusblont och mörkbrunt. Några individer har en variant av gen som i dag främst förekommer i Östasien och bland amerikanska urinnevånare, som ger anlag för bland annat skovelformade framtänder och tjockt hår.

Gräver man ut en fornlämning från äldre stenålder i Sverige hittar man oftast bara fynd av sten, allt annat har brutits ner. På Kanaljorden hade vi tur att också hitta bevarat organiskt fyndmaterial.

Att lyfta en skalle som varit begravd i marken i nära 8 000 år, och se konturen av ett ansikte framför sig är speciellt. Med hjälp av dna-analysen kan vi visualisera kvinnan: en gång hade hon blå ögon och tjockt ljusblont hår. Genom isotopanalysen vet vi att hon kommer från ett område med sedimentär berggrund, att hon ätit mycket fisk från havet trots att hon begravdes i inlandet. Hon levde för 300 generationer sedan, men det känns som helt nyss.

Fredrik Hallgren är arkeolog vid Stiftelsen Kulturmiljövård.

Grävning inför ny järnväg i Motala

Mellan åren 2009 och 2013 grävde Stiftelsen Kulturmiljövård ut en sällsam fornlämning känd som Kanaljorden, i Motala, Östergötland. Utgrävningen genomfördes enligt beslut av länsstyrelsen med anledning av att en ny järnväg byggdes genom Motala. Arbetet bekostades av Trafikverket. Personalstyrkan som grävde på Kanaljorden under de fem åren fältarbetet varade, med avbrott, varierade mellan 5 och 25 arkeologer, plus förare av grävmaskiner och dumper. En rad specialister har varit inblandade i analyserna som utförts på material från utgrävningen. Kvartärgeologiska prover har analyserats vid Institutionen för naturgeografi, Stockholms universitet. Ben från människor och djur har studerats och dokumenterats vid Osteologiska forskningslaboratoriet, Stockholms universitet. Strontiumisotoper har analyserats vid Nationalmuseet i Köpenhamn. Kol- och kväveisotoper samt hartser har analyserats vid Arkeologiska forskningslaboratoriet, Stockholms universitet. Dna-analysen har utförts vid laboratorier i Tübingen och Jena, Tyskland, samt Harvard university, USA.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s